En bloggsvikares bekännelser

1 Jan

I ett fåfängt försök att återuppta bloggandet, loggar jag in på WordPress och finner att den senaste posten är från 28/2 förra året!

Är bloggandet som företeelse dött och begravet för den stora massan? Jag vet inte. Jag vet bara att jag så gott som aldrig läser bloggar längre. Och det i sin tur kan bero på att mitt internetanvändande har ändrats kapitalt det senaste två åren.

2010-11: Det första jag gör när jag kommer hem från jobbet är oftast att sätta på datorn. I Firefox har jag en RSS-läsare som heter Newsfox som visar bloggarna på det sätt jag vill – med bilder o grafik och allt, precis som de ser ut. Jag går igenom nya inlägg på de 60-70-talet bloggar jag prenumerar på, kollar lite andra sajter på datorn, skriver ev ett eget blogginlägg. Twittrar gör jag dock helst från iPhonen då det är smidigare. Facebook kollar jag mest från datorn.

2013: Datorn kanske sätts på nån gång/vecka när jag verkligen behöver. Resten av dagarna använder jag bara iPhonen och ibland iPaden. De enda gånger jag läser bloggar (i princip) är när någon länkar till en blogg från Twitter. Jag kollar i princip aldrig mitt Newsfox. De flesta bloggar jag prenumererade på uppdateras inte längre och jag letar inte reda på några nya. Jag försökte verkligen ett tag hitta någon bra RSS-läsare till iPaden men jag har inte hittat någon som lever upp till mina önskemål.

Det är rätt intressant att se hur ens dator-/internetanvändande förändras i takt med den tekniska utvecklingen. Vad kommer härnäst? Och är det någon idé att fortsätta blogga alls – är det någon som läser bloggar längre? Jag vet inte. Jag vet ju hur jag själv använder internet. Det ska gå snabbt och vara lättillgängligt. Twitter och Instagram och mycket lite Facebook räcker nästan. Det finns bara en viss summa tid också. Och ibland känner jag att jag tillbringar för mycket tid med sociala media ändå.

Men ibland kliar det i fingrarna att skriva något längre och mer sammanhängande än de snuttifierande 140 tecknen. Speciellt när jag som nu varit ledig ett tag och den kreativa delen av hjärnan börjar vakna till liv igen.

Virusjävlar, #037

28 Feb

Jag är så himla less på virus!
I slutet på januari var jag däckad några dar med obestämd sjukkänsla och fjantfeber. Ja, jag kallar det så, för jag får aldrig mer än typ 37,2 och redan vid ca 36,8 kan jag känna mig febrig och klen. Jag har normalt rätt låg temp tror jag.

Så blev jag bra, sen blev det lika för 14 dar sen fast något värre då. Jag får inga förkylningssymptom utan känner mig mest – ja, sjuk helt enkelt. Svag och febrig och ont i skallen. Så blev jag bra efter 4 dar men i morse när jag vaknade kände jag mig klen igen! Tog febern: 37,1. Petade i mig en Iprén och gick till jobbet, tänkte att det skulle gå över. Fick gå och lägga mig ett tag när jag kom hem och nu känns det väl sisådär.

Alltså tredje gången på en månad! Varför kan man inte få bli rejält dålig och sen är det bra? De här halvmesyrerna är nästan värre, när man inte känner sig nog frisk för att jobba, men inte heller nog sjuk för att vara hemma.

Sen har vi det värsta då. Jag ska ju åka och träffa den där dejten imorgon är det planerat! Jag vill inte skjuta på det här om jag slipper. Så nu går jag och lägger mig och hoppas att jag vaknar imorgon och känner mig som vanligt. Håll tummarna!

Lättare, #036

27 Feb

Efter att en del jobbfrågor löst sig, några uppskjutna privata telefonsamtal ringts och lite mediyoga gjorts, så snurrar det inte riktigt lika mycket i hjärnan nu och magen håller sig still.

Men morgnarna är jobbiga. Jag är oftast så trött så jag mår illa och imorse fick jag äta frukosten i omgångar. Först yoghurten, så fick jag gå och lägga mig på sängen och djupandas en stund, sen fick jag i mig teet och smörgåsen.

Vill inte ha det så här, men jag vet ju inte ens riktigt vad det beror på. Sömnbrist? Jag har svårt att komma i säng på kvällarna men igår var jag duktig och fick nästan 8 timmars sömn! Jag ska lägga mig tio ikväll också har jag lovat mig.

Oro, #035

26 Feb

Jag önskar så att jag kunde sluta oroa mig för allting. Små saker, stora saker, skitsaker – allt! Det är fasen inte normalt. Tror jag. Jag har ju bara insyn i min hjärna, ingen annans.

Saker händer på jobbet som oroar mig. En förhandling imorgon som ingen vet hur den slutar. Ett pressat läge. Jag står inför en uppgift som jag aldrig gjort förut och som jag inte vet riktigt hur jag ska utföra. Jag måste ringa en massa och styra upp möten. Och jag ska resa en del framöver i samband med detta. Det oroar mig.

Jag ska träffa dejten till helgen, ska åka hem till honom. Mötet i sig är jag inte orolig för, men däremot för att jag ska åka de sex milen dit och hem! Jag hatar att köra bil på vintern och är bara skiträdd att det ska bli snöoväder och halkigt. Dessutom vill jag köra när det är ljust och därför vill det till att jag kan sluta tidigare på fredag så jag hinner innan det blir mörkt. Det oroar mig.

Jag ringde till en restaurang och beställde bord idag. Jag hade då gruvat mig i två dar.

Jag blir tokig på mig själv som känner så här inför okända saker och inför saker jag inte gillar att göra, som t ex att ringa.

Min oro yttrar sig mest i att min inre teater spelar upp detaljerade scener hela tiden, innehållande alla de här sakerna jag ska göra – minsta skitgrej som hur jag ska boka tågbiljetter, till rapporter jag ska skriva, till telefonsamtal som jag går igenom i förväg. Och det är så himla jobbigt när hjärnan inte kan sluta tänka.

Jag uppfattas nog i allmänhet som en stark person med rätt mycket skinn på näsan, fast jag för det mesta är skitskraj och osäker.

Ibland vill jag bara ge upp, säga ”jag klarar inte det här” och stanna hemma och ligga i fosterställning.

Det går åt jäkligt mycket djupandning och mediyoga ibland kan jag ju säga.

Memory moment, #034

25 Feb

För några år sedan höll jag på en hel del med Photoshop och gick till o med en högskolekurs på distans i digital bildbehandling. Lärde mig jättemycket och tyckte det var hur roligt som helst. Sen kom jag av mig och nu är jag glad om jag kommer ihåg grunderna i programmet.

Jag tänker ofta att jag skulle vilja ta upp det igen. Jag är intresserad av bildskapande – inte så mycket av att fotografera som att bearbeta bilderna efteråt.

Jag och min f d sambo köpte en digital systemkamera men det spelade ingen roll hur många gånger han förklarade magiken i det här med bländare, tid, skärpedjup och allt det det man behöver kunna för att kunna ställa in kameran, när jag stod där och skulle knäppa, hade jag ingen aning om hur jag skulle göra i alla fall och körde på autoinställningar. Jag är så jäkla oteknisk så det finns inte.

Till slut köpte jag mig en egen liten kompaktkamera istället och när vi var ute och reste så använde jag den och han släpade runt på systemkameran. Och sedan jag köpte iPhone med hyfsad kamera så tar jag inga kort med kameran heller. Och i och med det så kommer aldrig Photoshop till användning heller, nu lägger man på filter och grejar med bilderna i telefonen istället.

Lite synd. För visst kan man göra mycket roligare saker med Photoshop.

2006 besökte vi Whitby och var då bl a på den berömda kyrkogården som är med i Bram Stokers’ Draculahistoria. Jag försökte göra ett foto därifrån ännu lite mer scary.

whitby

Överlevt, #033

24 Feb

Det får bli lite snabb fulbloggning så jag hinner före midnatt – glömde alldeles bort bloggen idag.

Dejten gick jättebra. Vi satt på fiket i nästan tre timmar, tills de höll på och skulle stänga. Pratet flöt på och han var riktigt trevlig.

Så. Vi ska träffas igen har vi sagt men inte bestämt riktigt var, när och hur. 🙂

Nervös, #032

23 Feb

Ok. Jag är nervös. Men jag måste våga, annars kommer aldrig något att hända.

I morgon eftermiddag ska jag möta en man för en kopp kaffe. Vi har inte pratat ännu, bara skrivit till varandra, först på MP sedan via SMS.

Alltså, han verkar vara precis i min smak, åtminstone mentalt. Han förstår vad jag skriver och vi talar samma språk. Vi verkar ha många gemensamma beröringspunkter.

Nej, jag är nog mer förväntansfull än nervös. Jag ser fram emot att få prata med honom. Samtidigt vill jag inte ha för stora förhoppningar heller för att inte bli besviken.

Jag går dit med ”skräckblandad förtjusning” som jag skrev till honom nyss. 🙂

To date or not to date, part 4, #031

22 Feb

Jag läste en sån bra bloggpost där Jessica skriver om kemi och om förväntningarna på att det ska säga klick genast, annars skyndar vi vidare, hävdande att kemin inte stämde!

Jag har tänkt på det där en hel del själv sedan jag började vara på den där dejtingsidan. Visst är det jättebra att det finns och det går säkert att träffa den rätte på det här sättet, men på ett vis blir det väldigt onaturligt och konstlat. När man träffar någon AFK, t ex genom jobbet eller via vänner, så finns ju liksom inga krav på att man ska känna något varmare för varandra. Man kan vara kollegor och då ska man väl helst inte känna något varmare än vänskap för varandra o s v. Men helt plötsligt förändras en människa inför ens ögon och en vacker morgon ser man hen på ett annat sätt än man gjort tidigare. Hen blir helt plötsligt attraktiv! Känslor uppstår och har man tur är de ömsesidiga till och med.

Men på nätet är själva syftet att man ska träffas för att se om man är intresserade av varandra! Och det kanske inte är så himla lätt att veta efter en kopp kaffe eller en middag. Alltså, man kanske kan känna om det är absolut no-no-ingen-chans-i-helvetet att man skulle kunna falla för personen, men om det var trevligt och roligt och hen verkade intressant så varför inte träffas flera gånger? Hur vanligt är det med kärlek vid första ögonkastet liksom?

Nu är det ju så här då liksom att jag ska träffa en på söndag och ta en fika. Och jag är jättenervös. Vi har inte pratat, men SMS.at ganska flitigt ca 2 veckor. Jag har sett 1 enda foto. Tänk om han är jätteful och läskig och fotot inte alls stämmer eller om han som verkar så trevlig i skrift, har total tunghäfta och inte säger flaska? Eller tänk om jag tycker han är helt perfekt och han blir jättebesviken på vem jag är.

JAG DÖR på det här.

I sitt blogginlägg nämner Jessica en bok – ”Hemligheten – Från ögonkast till varaktig relation”. Den har jag panikskickat efter nu.

Tröttmössa, #030

21 Feb

Är så trött – först kurs hela dagen, sedan drygt tre timmars tågresa hem.
Det får nog bara bli en liten gullig bild jag såg på Twitter igår.
Vad är detta?

20130221-223654.jpg

Ett marsvin förklätt till bakpotatis!
Godnatt.

Ritualer, #029

20 Feb

Efter en kursdag i Stockholm möter jag upp dottern som bor 500 m från kurslokalen. Äntligen får jag se hur hon bor och träffa deras söta lilla kattunge. Jag blir bjuden på hallonkaka, sedan skyndar vi oss in till centrum. Det är en enda sak jag vill handla när jag är här. Stötte på Rituals underbara duschmousse när det var med i en Glossybox förra året. Doften är underbar och känslan, wow. Billig är den inte men otroligt dryg. Det enda kruxet är att Rituals bara finns i Stockholm. Så nu passar jag på att köpa på mig lite grand. Och nej, duschkräm och sånt omfattas inte av köpstoppet jag skrev om förut.

20130220-214725.jpg
Efter det, ett litet besök på Designtorget innan vi åker ut till hotellet igen, där jag bjuder på middag innan hon går hem till sig igen för att plugga. En bra kväll!
Imorgon är det kursdag två, sedan blir det tåget hem igen.

Resfeber, #028

19 Feb

Jag avskyr min kropp och hjärna ibland, när de inte är överens med mig hur det ska vara.
Så gott som varje gång jag ska åka någonstans på nån lite längre tripp, så blir jag nervös och blir orolig i magen. Det räcker med att jag som nu, ska åka tåg till huvudstaden! Min hjärna och mage lugnar inte ner sig förrän jag sitter på tåget. Jag blir torr i munnen och kan knappt äta och min hjärna repeterar hur jag går på tåget, tågbyten, tunnelbanefärd när jag kommer fram o s v. Precis som om jag skulle behöva det för att klara av resan? Herregud, det är helt onödigt. Men jag kan helt enkelt inte stänga av! Skitjobbigt.
Efter en halväten lunch tog jag en stund i jobbets massagefåtölj med lite djupandning och en mindfulnessapp.
Stockholm, here I come.

Att rita en katt, #027

18 Feb

Ibland behövs det inte mer. Rita en liten katt med hatt. Det enkla kan vara det finaste ibland. Och jag tänker lite på de katter som tassat in i och ut ur mitt liv.

how to draw a cat

Och att katt fattas i mitt liv numer.

rabarber

Buster i rabarbern

To date or not to date, part 3, #026

17 Feb

Jag var med om något lite märkligt tidigare i veckan och det har legat över mig som en skugga ända tills igår kväll.

Jag har skrivit några brev fram och tillbaka med en kille på den där dejtingsidan och det är ju så för mig i alla fall att först håller man sig rätt anonym, sen berättar man lite mer och lite mer om sig själv, ömsesidigt, man delar inte precis ut namn och adress och telefonnummer det första man gör. Efter ett tag kanske man bestämmer att man ska träffas, då företrädesvis på ”neutral mark” o s v.

Nu skrev den här killen plötsligt ett mail som sa något i stil med att jag kanske skulle vara försiktig med vad jag delade med mig av för uppgifter eftersom det finns skumma typer därute. Tonen i det brevet var lite klappa-lilla-gumman-på-huvudet i mitt huvud när jag läste det och jag blev lite irriterad. Jag är verkligen ingen duvunge på nätet och vad jag antog på hans tidigare brev, mycket mer datorvan än vad han verkade vara. Så jag svarade något aningen spydigt och självsäkert tillbaka – att jag minsann inte var nån nybörjare och att det inte borde gå att hitta mig på det jag avslöjat för honom. Förnamn och stad typ. Ålder framgår av dejtingsidan. Jag försökte hitta mig själv på olika sätt på de kriterierna på de sidor jag själv har använt för att kolla upp folk, men lyckades inte.

Kvart i tio på kvällen (bara tidpunkten!) ringer det på min hemtelefon. ”Hej, det är XXXX från XXXX, känner du nån sån?” Och min reaktion var gapskratt. Inte att bli förbannad som jag borde blivit, utan jag blev lite chockad och reagerade med skratt istället och vi började prata. Jo, han hade tyckt att jag lät så kaxig när jag svarade honom, så han var bara tvungen att bevisa för mig att det gick att hitta mig på de uppgifter jag lämnat ut. Han ville med andra ord sätta mig på plats! Kändes det som i alla fall. Bra sätt att inleda en eventuell relation på va? I think not.

Men ok, vi pratade på över en timme och jag fick honom till slut att tala om hur han hade gjort och just den sidan har jag ju varit inne på men visste inte att det gick att detaljsöka så mycket där. Visst, har man ett vanligt förnamn och bor i en storstad, så är det nog svårt, men på mindre orter.. jag hade även nämnt hur jag bodde och att det var rätt nära centrum. Det gick rätt lätt för honom att hitta mig. Och visst, han var rätt trevlig och så, jag letade på hans uppgifter på samma sätt medan vi pratade, vi la på i bästa samförstånd och bestämde till och med att ev träffas nånstans nästa helg.

Nästa morgon vaknade jag dock med en stor olustkänsla i magen. Det kändes inte ok, det han gjort! Vad som möjligen hade varit ok, hade varit om han i nästa brev till mig, skrivit upp mina uppgifter för att visa att han kunde hitta dem och frågat om han fick lov att ringa mig. I min värld existerar nån slags kutym, där man svarar på samma sätt som man blir kontaktad – eller hur jag ska säga. Jag kan ta ett annat exempel. För många år sedan när jag bloggade på en annan blogg, där en del av ”byn” där jag bodde ingick i namnet (vilket gjorde det lätt att googla på), fick jag ett SMS med en kommentar på ett blogginlägg jag gjort! Det visade sig att det var en grannkille som jag inte kände över huvud taget några hus bort, som hittat bloggen, läst, letat på mitt mobilnummer och skickat SMS:et. Det kändes som han överskridit en gräns av nåt slag. Och samma känsla fick jag nu också.

Jag vet inte om det är jag som är gammalmodig eller överkänslig eller om jag tänker rätt, men detta gnagde i mig i alla fall. Ville jag verkligen träffa honom? Jag började gå igenom samtalet i minnet och kom fram till att vi troligen inte har så mycket gemensamt i alla fall. Han tyckte ju jag lät jättetrevlig och blev nyfiken på att träffa honom, men vad ville JAG egentligen? Så fort någon visar mig den minsta uppmärksamhet så blir jag liksom knäpp och tror att jag måste jamsa med. Men nej, jag är inte intresserad av husvagnssemestrar, åka motorcykel eller dans. Och jag fick inte de rätta vibbarna alls. Så igår eftermiddag skrev jag ett brev till honom och berättade vad jag kände – att jag inte tyckte det var ok det han gjort, även om han verkade trevlig och ofarlig, att han överskridit en gräns för vad som är ok, och att det inte kändes bra att han började en eventuell bekantskap med att försöka platta till mig. Jag skrev inte direkt ut att jag inte ville ha med honom att göra mer, men skrev att han fick väl tycka att jag var fjantig om han ville men att jag bara ville säga det.

Och svaret som kom på kvällen bekräftade bara det jag känt. Det var inte en man för mig. Men han önskade mig lycka till i alla fall.

Och det kändes så in i helskotta bra! Jag stod upp för mig själv och sa ifrån. La mig inte platt på marken och lät mig bli överkörd. Sen må jag väl vara fjantig och överkänslig. Men det är jag.

Och så kanske det blir tid nästa helg att träffa den där mannen jag skrivit lite med som verkligen verkar trevlig. 🙂

Melodifestivalslördag, #025

16 Feb

Har legat i sängen i stort sett hela dagen men kravlat mig upp nu för att titta på Melodifestivalen.

Om man som jag sitter ensam och tittar är det roligaste nästan att följa sitt Twitterflöde under tiden. Så är det med många TV-program. Twitter gör att det känns som om man har hela soffan full med kompisar! Älskar det!

Apropå Melodifestivalen så är det väl kanske inte mitt favoritprogram, men jag tycker det är kul att kolla på i alla fall och bara på en ingivelse köpte jag biljetter till juryfinalen i Malmö i maj. Jag ska ta med mig min dotter och svärdotter dit och det ska bli kanon att få se spektaklet i verkligheten!

Emlig, #024

15 Feb

Jag skulle aldrig ha skrutit över hur jag gick igenom kroppsbesiktningen – igår eftermiddag började jag frysa och känna mig ruggig. Idag har jag i princip legat i sängen hela dagen, känt mig matt och konstig. Ingen feber men risig i magen. Nu så här på kvällen känner jag mig dock lite febrig och har huvudvärk också.

Jag är bara tvungen att snabbtillfriskna över helgen för på tisdag eftermiddag ska jag åka ner till Stockholm och gå på kurs onsdag-torsdag. Och det är en viktig kurs som jag måste gå för att klara av jobb jag ska göra i mars. Så jag känner pressen. Tar det lugnt. Kurerar mig.

Jag har på eftermiddagen legat och tittat på fyra avsnitt av Netflix-serien ”House of cards” på iPaden och jag blir mer och mer fascinerad. Stundtals är det nästan svårt att hänga med i de invecklade politiska turerna, men Kevin Spacey och Robin Wright. Vilka skådespelare! Jag har alltid älskat Spacey och här är han fullkomligt lysande. Sällan har man skådat sån otäck, manipulerande iskall människa och frun är inte bättre hon. Deras äktenskap är så mystiskt. De verkar faktiskt älska varandra men samtidigt är det nån slags businessuppgörelse också. Om du kliar min rygg så kliar jag din. Och bedra varandra är helt ok om det ingår i nån elak plan eller så. Se om du har möjlighet!

Gått igenom besiktningen, #023

14 Feb

Idag var det dags för hälsokontroll som jobbet bekostar. Den är rätt simpel – man kollar blodtryck, blodvärde, socker, kolesterol, vikt och så gör man ett cykeltest.

För två år sen när jag gjorde det sist, så var kolesterolvärdet lite för högt men det hade glädjande nog gått ner! De andra värdena var också ok.

Jag hade ungefär samma kondition som sist och det tyckte jag var lite tråkigt för det känns som att trots att jag tränar så blir konditionen inte bättre! Jag kanske måste anstränga mig lite mer för just det. När jag går på gymmet så kör jag ett styrkepass och så cyklar jag för konditionen 20-30 minuter. Det skulle väl ta bättre att springa men jag fick sluta med det för flera år sen p g a kassa knän. Cyklingen frestar inte på dem på samma sätt.

Nå, det kändes som om jag gick igenom besiktningen i alla fall, med några 1:or kanske.

Den visa, #022

13 Feb

Idag blir det bara en bild, det har varit lite jäktigt. Men den här kon alltså! Jag har den i fönstret på mitt jobb, där den likt en vis guru tålmodigt övervakar mitt jobb. Me like.

20130213-212815.jpg

To date or not to date, part 2, #021

12 Feb

I väntan på att det ska bli vår och jag ska kunna bestämma mig för om jag ska köpa den där sommarstugan eller inte, harvar jag vidare på datingsidan. Det händer inte mycket, jag blir anropad av någon ibland och nu har jag skrivit några gånger med en kille. Han verkar se ok ut men har ett nick som nog utlovar mer än det kan hålla. Om man är på en sajt där man ska skriva till varandra så vore det ju bra om man kunde få mer än två meningar i varje mail. Bjud på er själva för fasen karlar! Om du skriver till mig först och säger att du ska berätta mer om dig själv och jag ställer några frågor och berättar lite om mig själv så kanske jag vill ha något mer tillbaka än:

”Jag har varit skild länge, har 2 barn som är 23 och 25. Jag jobbar som elektriker. Kram/Kalle”

Hur jävla inspirerande är det? Då skrev jag tillbaka: ”för att kalla dig xxxxxx så är du bra fåordig”

”Ja, men det vill jag ju visa IRL, inte hålla på och knappa på mobilen”

Bara det att använda uttrycket ”knappa på mobilen” fick mig att tänka på en teknikfientlig människa som ser på smartphones och internet med stoor skepsis.

Och jag kanske vill bilda mig en liten uppfattning om personen i skrift innan jag träffar den, skrev jag till svar.

Om fortsättning följer? Jag är ytterst tveksam.

Jobbtankar, #020

11 Feb

Idag ska jag vara riktigt trist och prata jobb.

Näst värst efter att ha för mycket att göra på jobbet, är nog att ha för lite att göra på jobbet!

Idag har det gått på halvfart och jag flexade ut en timme tidigare bara av ren uttråkning. Och i morgon vet jag knappt vad jag ska göra. Men så är det för mig och jag vet att om någon dag kan det vara nåt som helt plötsligt är väldigt bråttom att få klart.

När man säger till människor att man varit på samma jobb sedan 1989 verkar många undra om man är riktigt klok i huvudet. Nu är det väl så här att exakt samma jobb är det nog inte längre. Möjligheterna till formell befordran saknas, men om jag ser tillbaka så skiljer sig arbetsuppgifterna rätt rejält åt idag mot för 24 år sedan. Då – var jag närmast nån slags sekreterare, skrev protokoll och annat större delen av tiden, höll ordning och reda på min ostrukturerade chef och skötte ekonomin med två fingrar på vänster hand, när det fanns tid över. Det mesta skedde manuellt. Nej, jag har alltid haft en dator att jobba vid, men att skicka ut ett mötesprotokoll t ex, var en segdragen historia med kopiering, iläggning i kuvert och postande.

Jag minns så väl den oerhört avancerade faxen vi köpte 1990. Den hade allt! (Nå, utom vanligt papper, för då körde man fortfarande med sånt där sladdrigt termopapper på rulle.) Den skulle revolutionera utskicken av protokoll, eftersom man kunde programmera in en massa faxnummer och göra distributionslistor, så att protokollen bara kunde skickas ut med en knapptryckning. Och maskinen kostade 43.000 kr! Ja, ni läste rätt! Idag skriver mina medarbetare de flesta av sina protokoll själva och mailar ut dem.

Idag jobbar jag mest med ekonomi, jag sköter allt sånt i två bolag och jobbar väldigt lite med projektadministrationen, och är också kvalitets- och miljösamordnare i den lilla koncern som för några år sen köpte upp firman jag jobbade i. Den gamla chefen är ute ur bilden och fast jag på papperet har en chef på mitt kontor, så svarar jag egentligen bara inför VD:n. Jag styr mitt arbete helt självständigt, utom när vi har nån deadline som ska hållas inom nåt projekt eller med ekonomin, t ex inför ett styrelsemöte.

Så det går faktiskt att utvecklas trots att man är kvar på samma arbetsplats. Det är klart, mycket hänger ju ihop med att tiderna förändrats också. De yngre som börjar, kan ju datorer, inte som den förra chefen som visserligen försökte, men aldrig riktigt fick till det utan förlitade sig på mig. Det de yngre saknar är väl i så fall språket och stavningen. Vi lämnar ifrån oss mycket skrivet material och tyvärr vet jag att allt inte är klockrent längre. Men jag kan inte vara med överallt och måste släppa kontrollen där.

Sammantaget så trivs jag oftast, har bra betalt men vet fortfarande egentligen inte vad jag vill bli när jag blir stor.

20130211-210741.jpg

Att rita lite, #019

10 Feb

Jag ritar ibland. Jag kallar det rita, inte teckna, för jag aspirerar inte på att åstadkomma några alster i den högre skolan. Det är främst nån slags avkoppling. Jag har snöat in på Letrasets tuschpennor och tyvärr finns det alldeles för många kulörer för att jag ska kunna skaffa alla.
Sitter vid mitt matsalsbord i nåt slags kaos, men det är ju inte så att det äts då mycket mat här, så det gör inget.

20130210-195015.jpg
Jag börjar med svart och när jag börjar har jag ingen aning om vad det ska bli. När jag är klar med själva figuren fotar jag den och sen börjar jag färglägga. Jag gillar geometriska figurer och afrikanska masker, vilket kanske syns.
Jag fotar det färdiga resultatet och stitchar sen ihop före- och efterbilden i appen Pic Stitch.

20130210-195544.jpg
Av nån anledning postar jag sen fotona på Instagram och det fantastiska är att jag brukar få en del likes på dem!

20130210-195722.jpg
Och det är ju roligt! *doodlar vidare*