2. Love

31 Jan

Ämne nr 2 är alltså kärlek. Jag har ju läst en del andra liknande bloggutmaningar, där ämnet varit med och oftast skrivs det då om kärleken till ens barn. Jamen, det är ju så jäkla självklart, det tror jag är den mest villkorslösa kärleken som finns! Man älskar dem – oavsett.

Dock tror jag aldrig jag upplevt totalt villkorslös kärlek i mina förhållanden. Den kärleken bygger mer på ett givande och tagande på nåt vis. Där har jag svårt att ge om jag inte får något tillbaka. Eller, det går ett tag, men om man till slut är den enda som ger och ger och ger, tröttnar man.

Felet med mig är nog att jag är för ihärdig. Jag ger inte upp. Jag ger och ger. Jag finns kvar, fast jag borde gått för länge sedan. Jag tror hela tiden att det nog kommer att bli bättre – snart. Om bara jag ger lite mer, är snäll och kärleksfull så kommer jag en dag att vakna upp och befinna mig i samma rosenröda skimmer som under nyförälskelsens dagar.

Ta bara mitt äktenskap som jag behövde 24 år på mig att avsluta. Där hade kanske nio år hade varit en lagom gräns. Då hade det redan varit dåligt några år och så blev det en jättekris och om jag hade förstått då att det aldrig skulle bli varaktigt bättre, kanske vi hade kunnat undvika den andra jättekrisen några år innan skilsmässan 2002 var ett faktum. Initierad av mig då naturligtvis eftersom maken inte tyckte det var några problem.

Man vet ju vad man har, men inte vad man får, är en idiotisk devis som man absolut inte ska leva efter, men GÖRA SLUT är något jag knappt vet hur det går till. Dålig självkänsla och velighet är ingen bra kombination.

Annars är jag ju en sucker for love. Jag tror verkligen att kärlek är meningen med livet! Jag är en väldigt fysisk person . Jag vill röra vid, kyssa, krama, pilla på, älska med den jag är tillsammans med. Tyvärr har jag då inte träffat någon som är riktigt på samma nivå där. En [idiot] jag strulade lite med efter skilsmässan, klagade på att jag var väldigt ”pussig och kramig” av mig och det var inte han. Neej…tack och adjö blev det där.

Jag har aldrig känt mig så älskad och älskat tillbaka så hett som i mitt nuvarande förhållande. Det finns ingen som gjort mig så illa heller som han. Jag har sedan det hände, tvekat många gånger om jag ska stanna eller gå, men hittills har jag stannat. Och de saker som inte är bra, som jag tänkt tala med honom om den här vintern, får gömmas undan i väntan på att han ska bli frisk. Jag lägger det åt sidan.

Jag vet inte om jag lider av ett onormalt bekräftelsebehov. Jag vet inte vad som är normalt. Jag vet bara att utan fysisk kärlek vissnar jag ihop till ett ingenting. Just nu är jag ingenting och det känns inte bra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: