Arkiv | juli, 2011

9. Drive

28 Jul

Idag har jag fått en massa viktiga saker gjorda så det känns som om jag haft ordentlig ”drive”, trots att jag även legat på stranden i några timmar. Dock försvann solen, så något premiärbad blev det inte. Det känns konstigt att inte ha badat så här sent på sommaren.

Jag var in till stan och uträttade en grej på jobbet och då ringde jag på en lägenhet som jag sett annons på. De var tillfälligt borta, men jag skulle få komma och titta senare, framåt kvällen. Det kändes inte som någon större vits att åka hem emellan, så jag åt lunch ute, gick i affärer, låg på stranden som sagt, fikade och fördrev tiden fram till det var dags. Jag ringde också banken och ordnade ett lånelöfte så jag skulle ha på fötterna om jag var intresserad av lägenheten. Och OM jag var! Den är så fin, totalt nyrenoverad och tip-top. Ligger i rätt område och på första våningen så det kanske t o m skulle funka med katten. Det är ett rum som skulle behöva tapetseras om bara – barntapeter är väl inte riktigt min stil. Men annars. Wow, säger jag. Jag SKA ha den. Så enkelt är det bara.

Världen är bra liten 1: Paret som säljer lägenheten har köpt ett hus. Det huset visar sig vara ett hus som min nu bortgångne sambo har bott i för många herrans år sedan. Jag har själv varit där flera gånger på den tiden.

Jag har även börjat se mig om efter en annan bil. Sambons Jaguar var hans dröm, inte min. Den är stor och tung och drar rätt mycket soppa. Ska jag ha en bil, ska det vara en lite mindre. Jag var bort till en bilfirma och kollade in en Ford Fiesta som jag sett på bytbil.com och den såg ju rätt bra ut. Sedan kollade jag på iphoneappen efter andra Fiestor och konstaterade att det fanns en hos en bilhandlare hemma också, som dessutom var nyare och bara aningen dyrare. När jag kom hem åkte jag förbi och kollade på den och den såg ju också fin ut, bara lite tråkigare färg (ja, det är ju en viktig detalj). Åkte hem till sambons son för att höra om han skulle kunna prata med den bilhandlaren (som de känner väl) om att ev ta Jaguaren i inbyte, eftersom jag misstänker att den kan vara svår att bli av med på annons.

Världen är bra liten 2: Jag talar om för sonen och hans sambo vilken bil jag tittat på. De börjar skratta våldsamt och det visar sig att det är hennes mammas bil! Den står där till försäljning för hennes räkning. Alltså kan de även verifiera att bilen är ok.

Nåväl, han ska prata med handlaren. Eftersom barnen äger halva bilen så ligger det ju i deras intresse att bli av med den också. Om vi inte får så mycket för den i inbyte så får jag väl kompensera dem sedan.

I morgon ska jag ta kontakt med mäklare för värdering av huset. Ev ska yngste sonen ta över det, men då måste vi veta vad det är värt först. Och om inte, ska det ut till försäljning snarast.

8. Innocence

28 Jul

När jag ser in i det lilla barnets oskyldiga blå ögon, har jag väldigt svårt att tänka mig att vissa människor skulle födas onda.

7. Heaven

26 Jul

På morgonen den 5:e juli somnade min sambo in, ganska exakt sju månader efter att han akut togs in på lasarettet. En vecka före hans död, fick jag besked av läkarna att det inte var meningsfullt att sätta in någon behandling för den organsvikt som nu tillstött utöver alla svåra komplikationer han redan hade till den bukspottkörtelinflammation som var ”originalsjukdomen”. Den sista tiden var plågsam för honom, med svåra smärtor och ångest. Och han hade nog själv gett upp också. Kroppen var i så dålig kondition och han orkade inte mer. De sista dagarna var han i alla fall nedsövd så han slapp lida och döden var odramatisk. Jag satt hos honom direkt efteråt och konstaterade att inget med detta var farligt. Han var fortfarande varm när jag strök på honom, den enda skillnaden mot nyss var att bröstkorgen inte höjde och sänkte sig längre. Han såg fridfull ut.

Nu går jag här i huset ensam – begravningen är avklarad och mina barn och mitt barnbarn har åkt hem till sitt. Det är så mycket som ska göras så jag vet inte om jag ska börja ta tag i något eller skita i allt och bara fortsätta vegetera eller åka bort några dar. Tröttheten är kompakt. Jag gråter just inte, men är trött, trött in i märgen. Och jag vet faktiskt inte om jag greppat ännu att han faktiskt inte kommer hem mer. Ibland känns det som det gjort hela våren – att han fortfarande är på lasarettet men att jag inte hälsat på på ett bra tag.

Begravningen blev så vacker och jag är stolt (om man nu kan säga så) över utformningen och över musikvalet som blev så perfekt det kan bli. De som sjöng och spelade var gamla elever T jobbat med flera gånger i skolan. Killen spelade gitarr som en gud, hans fru sjöng som en ängel och hennes syster spelade elpiano. Utan dem hade det blivit platt. Flera jag pratat med efteråt trodde att T själv skulle ha velat haft det precis så där.

Och ”heaven” då? Apropå rubriken och projekt 100? Det kommer ni att förstå när ni läser det lilla talet jag höll. Jo, för jag vågade hålla tal. Både på svenska och på engelska (eftersom T:s bäste vän från England var där). Och rösten höll. Och jag är så stolt över mig själv att jag gjorde det.

”Vem var T?

Alla här minns honom naturligtvis på olika sätt, beroende på viket förhållande man hade till honom.

Han var många saker – en älskad sambo, pappa, morfar, farfar, son och bror. En engagerad lärare, omtyckt av sina elever, en god vän som ställde upp när någon behövde hjälp.

Han hade humor, en stark integritet och en envishet på gränsen till tjurskallighet. Och han var en kämpe. Det manifesterade sig tydligt under hans sjukdomstid då han fick en läkare att raka honom på huvudet och göra en mohawkfrisyr på honom – bara för att symbolisera att han krigade mot sjukdomen.

Han vann många slag under den här tiden, men tyvärr vann han inte kriget. Nu har han fått ro efter allt som plågade honom och det unnar vi honom. Sinnesro.

T älskade musik, ljud- och ljusteknik och dyra skor och han var också en Englandsvän av stora mått. Hans resor dit under åren var många, säkert 50-60 stycken. Och varje gång han satt fot på engelsk mark sa han ”nu är jag hemma”.

Han hade en dröm om att någon gång få bo där, kanske på sin ålders höst. Nu blev det inte så. T var inte religiös men om det finns något slags Nangijala man kommer till när man dör så kan vi alltid hoppas för hans skull att det ser ut lite som Devonshirekusten och att de pratar engelska där! Då är han hemma.

Farväl T och tack för allt!

Och så vill jag läsa Sinnesrobönen som betydde mycket för T:

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.”