7. Heaven

26 Jul

På morgonen den 5:e juli somnade min sambo in, ganska exakt sju månader efter att han akut togs in på lasarettet. En vecka före hans död, fick jag besked av läkarna att det inte var meningsfullt att sätta in någon behandling för den organsvikt som nu tillstött utöver alla svåra komplikationer han redan hade till den bukspottkörtelinflammation som var ”originalsjukdomen”. Den sista tiden var plågsam för honom, med svåra smärtor och ångest. Och han hade nog själv gett upp också. Kroppen var i så dålig kondition och han orkade inte mer. De sista dagarna var han i alla fall nedsövd så han slapp lida och döden var odramatisk. Jag satt hos honom direkt efteråt och konstaterade att inget med detta var farligt. Han var fortfarande varm när jag strök på honom, den enda skillnaden mot nyss var att bröstkorgen inte höjde och sänkte sig längre. Han såg fridfull ut.

Nu går jag här i huset ensam – begravningen är avklarad och mina barn och mitt barnbarn har åkt hem till sitt. Det är så mycket som ska göras så jag vet inte om jag ska börja ta tag i något eller skita i allt och bara fortsätta vegetera eller åka bort några dar. Tröttheten är kompakt. Jag gråter just inte, men är trött, trött in i märgen. Och jag vet faktiskt inte om jag greppat ännu att han faktiskt inte kommer hem mer. Ibland känns det som det gjort hela våren – att han fortfarande är på lasarettet men att jag inte hälsat på på ett bra tag.

Begravningen blev så vacker och jag är stolt (om man nu kan säga så) över utformningen och över musikvalet som blev så perfekt det kan bli. De som sjöng och spelade var gamla elever T jobbat med flera gånger i skolan. Killen spelade gitarr som en gud, hans fru sjöng som en ängel och hennes syster spelade elpiano. Utan dem hade det blivit platt. Flera jag pratat med efteråt trodde att T själv skulle ha velat haft det precis så där.

Och ”heaven” då? Apropå rubriken och projekt 100? Det kommer ni att förstå när ni läser det lilla talet jag höll. Jo, för jag vågade hålla tal. Både på svenska och på engelska (eftersom T:s bäste vän från England var där). Och rösten höll. Och jag är så stolt över mig själv att jag gjorde det.

”Vem var T?

Alla här minns honom naturligtvis på olika sätt, beroende på viket förhållande man hade till honom.

Han var många saker – en älskad sambo, pappa, morfar, farfar, son och bror. En engagerad lärare, omtyckt av sina elever, en god vän som ställde upp när någon behövde hjälp.

Han hade humor, en stark integritet och en envishet på gränsen till tjurskallighet. Och han var en kämpe. Det manifesterade sig tydligt under hans sjukdomstid då han fick en läkare att raka honom på huvudet och göra en mohawkfrisyr på honom – bara för att symbolisera att han krigade mot sjukdomen.

Han vann många slag under den här tiden, men tyvärr vann han inte kriget. Nu har han fått ro efter allt som plågade honom och det unnar vi honom. Sinnesro.

T älskade musik, ljud- och ljusteknik och dyra skor och han var också en Englandsvän av stora mått. Hans resor dit under åren var många, säkert 50-60 stycken. Och varje gång han satt fot på engelsk mark sa han ”nu är jag hemma”.

Han hade en dröm om att någon gång få bo där, kanske på sin ålders höst. Nu blev det inte så. T var inte religiös men om det finns något slags Nangijala man kommer till när man dör så kan vi alltid hoppas för hans skull att det ser ut lite som Devonshirekusten och att de pratar engelska där! Då är han hemma.

Farväl T och tack för allt!

Och så vill jag läsa Sinnesrobönen som betydde mycket för T:

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.”

Annonser

8 svar to “7. Heaven”

  1. Béatrice Karjalainen juli 26, 2011 den 12:38 f m #

    Du skriver så fint on T. Ta dig tid att sörja, livet finns där utanför sorgen låt dem mötas men hasta inte. Du kommer säkerligen gråta och sakna men också finna stunder av skratt och längtan. Han verkar ha varit en levnadsglad person, ära det genom att leva, njut av livet för vi vet aldrig hur långt det blir.

    • Anna J juli 26, 2011 den 9:40 f m #

      Ja, det ska jag försöka göra! Man vet som sagt aldrig när man rycks härifrån.

  2. Petra juli 26, 2011 den 9:32 f m #

    Vilket fint tal du skrev! Skönt att begravningen blev precis så som du ville och ett fint minne att bevara. Den där overklighetskänslan du beskriver, att han nog är kvar på sjukhus och att du bara inte varit där på ett tag, är nog väldigt vanlig. Jag tror det är svårt för våra hjärnor att fatta det där med ”aldrig mer”. Hjärnan vill hellre tro att det bara var länge sedan man sågs och att personen som är borta finns där nånstans, bara inte just här. Kanske därför barn gärna fantiserar om Himlen och hur det ser ut där och vad de döda gör när de är där.

    Hur som helst, ta hand om dig! Är du trött och orkeslös så tillåt dig att vila och göra ingenting ett tag till! Stor kram!

    • Anna J juli 26, 2011 den 9:41 f m #

      @Petra: Visserligen sörjde jag en hel del ”i förskott” medan han var sjuk, men det är nog i alla fall inte samma sak. Då fanns det fortfarande ett visst hopp i alla fall. Och ja, jag tänker inte göra många knop förrän jag känner för det. Så det så!

  3. Drottningen juli 26, 2011 den 9:41 f m #

    kram! (har lite ont om ord)

    • Anna J juli 26, 2011 den 10:10 f m #

      Kram är helt ok istället för ord. 🙂

  4. Jonas (@Hillerstrom) februari 4, 2013 den 11:57 e m #

    fint skrivet, har läst snart hela din blogg nu. Du du kan dina ord. accepteras fortfarande en kram om jag har ont om ord?

    • Anna Kristina februari 5, 2013 den 6:50 f m #

      Tack Jonas! Kramar går alldeles utmärkt. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: