To date or not to date, part 3, #026

17 Feb

Jag var med om något lite märkligt tidigare i veckan och det har legat över mig som en skugga ända tills igår kväll.

Jag har skrivit några brev fram och tillbaka med en kille på den där dejtingsidan och det är ju så för mig i alla fall att först håller man sig rätt anonym, sen berättar man lite mer och lite mer om sig själv, ömsesidigt, man delar inte precis ut namn och adress och telefonnummer det första man gör. Efter ett tag kanske man bestämmer att man ska träffas, då företrädesvis på ”neutral mark” o s v.

Nu skrev den här killen plötsligt ett mail som sa något i stil med att jag kanske skulle vara försiktig med vad jag delade med mig av för uppgifter eftersom det finns skumma typer därute. Tonen i det brevet var lite klappa-lilla-gumman-på-huvudet i mitt huvud när jag läste det och jag blev lite irriterad. Jag är verkligen ingen duvunge på nätet och vad jag antog på hans tidigare brev, mycket mer datorvan än vad han verkade vara. Så jag svarade något aningen spydigt och självsäkert tillbaka – att jag minsann inte var nån nybörjare och att det inte borde gå att hitta mig på det jag avslöjat för honom. Förnamn och stad typ. Ålder framgår av dejtingsidan. Jag försökte hitta mig själv på olika sätt på de kriterierna på de sidor jag själv har använt för att kolla upp folk, men lyckades inte.

Kvart i tio på kvällen (bara tidpunkten!) ringer det på min hemtelefon. ”Hej, det är XXXX från XXXX, känner du nån sån?” Och min reaktion var gapskratt. Inte att bli förbannad som jag borde blivit, utan jag blev lite chockad och reagerade med skratt istället och vi började prata. Jo, han hade tyckt att jag lät så kaxig när jag svarade honom, så han var bara tvungen att bevisa för mig att det gick att hitta mig på de uppgifter jag lämnat ut. Han ville med andra ord sätta mig på plats! Kändes det som i alla fall. Bra sätt att inleda en eventuell relation på va? I think not.

Men ok, vi pratade på över en timme och jag fick honom till slut att tala om hur han hade gjort och just den sidan har jag ju varit inne på men visste inte att det gick att detaljsöka så mycket där. Visst, har man ett vanligt förnamn och bor i en storstad, så är det nog svårt, men på mindre orter.. jag hade även nämnt hur jag bodde och att det var rätt nära centrum. Det gick rätt lätt för honom att hitta mig. Och visst, han var rätt trevlig och så, jag letade på hans uppgifter på samma sätt medan vi pratade, vi la på i bästa samförstånd och bestämde till och med att ev träffas nånstans nästa helg.

Nästa morgon vaknade jag dock med en stor olustkänsla i magen. Det kändes inte ok, det han gjort! Vad som möjligen hade varit ok, hade varit om han i nästa brev till mig, skrivit upp mina uppgifter för att visa att han kunde hitta dem och frågat om han fick lov att ringa mig. I min värld existerar nån slags kutym, där man svarar på samma sätt som man blir kontaktad – eller hur jag ska säga. Jag kan ta ett annat exempel. För många år sedan när jag bloggade på en annan blogg, där en del av ”byn” där jag bodde ingick i namnet (vilket gjorde det lätt att googla på), fick jag ett SMS med en kommentar på ett blogginlägg jag gjort! Det visade sig att det var en grannkille som jag inte kände över huvud taget några hus bort, som hittat bloggen, läst, letat på mitt mobilnummer och skickat SMS:et. Det kändes som han överskridit en gräns av nåt slag. Och samma känsla fick jag nu också.

Jag vet inte om det är jag som är gammalmodig eller överkänslig eller om jag tänker rätt, men detta gnagde i mig i alla fall. Ville jag verkligen träffa honom? Jag började gå igenom samtalet i minnet och kom fram till att vi troligen inte har så mycket gemensamt i alla fall. Han tyckte ju jag lät jättetrevlig och blev nyfiken på att träffa honom, men vad ville JAG egentligen? Så fort någon visar mig den minsta uppmärksamhet så blir jag liksom knäpp och tror att jag måste jamsa med. Men nej, jag är inte intresserad av husvagnssemestrar, åka motorcykel eller dans. Och jag fick inte de rätta vibbarna alls. Så igår eftermiddag skrev jag ett brev till honom och berättade vad jag kände – att jag inte tyckte det var ok det han gjort, även om han verkade trevlig och ofarlig, att han överskridit en gräns för vad som är ok, och att det inte kändes bra att han började en eventuell bekantskap med att försöka platta till mig. Jag skrev inte direkt ut att jag inte ville ha med honom att göra mer, men skrev att han fick väl tycka att jag var fjantig om han ville men att jag bara ville säga det.

Och svaret som kom på kvällen bekräftade bara det jag känt. Det var inte en man för mig. Men han önskade mig lycka till i alla fall.

Och det kändes så in i helskotta bra! Jag stod upp för mig själv och sa ifrån. La mig inte platt på marken och lät mig bli överkörd. Sen må jag väl vara fjantig och överkänslig. Men det är jag.

Och så kanske det blir tid nästa helg att träffa den där mannen jag skrivit lite med som verkligen verkar trevlig. 🙂

Annonser

7 svar to “To date or not to date, part 3, #026”

  1. Nemo februari 17, 2013 den 4:28 e m #

    Klokt och modigt gjort!

    • Anna Kristina februari 17, 2013 den 4:47 e m #

      Tycker du? Bra att få bekräftat av någon, är rädd att det är jag som är fjantig bara. 🙂

  2. Petra februari 20, 2013 den 7:12 f m #

    Heja dig! Om det är till någon tröst hade jag också tyckt att det var jäkligt obehagligt att han ringde upp för att visa att det minsann gick att hitta någon med så få fakta. Något liknande har hänt mig för evigheter sedan och det var verkligen läskigt!

  3. iashemlis februari 23, 2013 den 9:03 f m #

    Jag hade nog reagerat på samms sätt.. med ett asgarv för att sen bli förbannad.. så bra jobbat att du sa ifrån.

  4. Camelliss februari 25, 2013 den 1:01 e m #

    Men är det inte rätt typiskt att man som kvinna till och med själv försöker ursäkta att man reagerar genom att säga att man kanske är fjantig och överkänslig? Det här är väl ett klockrent övertramp, tycker jag. Vilken idiot! Som vanligt är det du som kvinna som ska passa dig så att du inte blir utsatt för övergrepp, och inte idioter som ska veta hur man beter sig som folk. Ditt ansvar att du inte blir våldtagen och mördad, typ.
    Det var ingen som helst överreaktion om du frågar mig, bara helt rätt!

    • Anna Kristina februari 25, 2013 den 1:19 e m #

      Ja, Camellis – de jag berättat detta för har alla reagerat likadant. Jag var väl mer osäker på vad netiketten säger – om det kanske var vanligt att man ringer upp folk så där. Jag har ju inte varit ute i svängen på länge.,,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: