Arkiv | kommunikation RSS feed for this section

En bloggsvikares bekännelser

1 Jan

I ett fåfängt försök att återuppta bloggandet, loggar jag in på WordPress och finner att den senaste posten är från 28/2 förra året!

Är bloggandet som företeelse dött och begravet för den stora massan? Jag vet inte. Jag vet bara att jag så gott som aldrig läser bloggar längre. Och det i sin tur kan bero på att mitt internetanvändande har ändrats kapitalt det senaste två åren.

2010-11: Det första jag gör när jag kommer hem från jobbet är oftast att sätta på datorn. I Firefox har jag en RSS-läsare som heter Newsfox som visar bloggarna på det sätt jag vill – med bilder o grafik och allt, precis som de ser ut. Jag går igenom nya inlägg på de 60-70-talet bloggar jag prenumerar på, kollar lite andra sajter på datorn, skriver ev ett eget blogginlägg. Twittrar gör jag dock helst från iPhonen då det är smidigare. Facebook kollar jag mest från datorn.

2013: Datorn kanske sätts på nån gång/vecka när jag verkligen behöver. Resten av dagarna använder jag bara iPhonen och ibland iPaden. De enda gånger jag läser bloggar (i princip) är när någon länkar till en blogg från Twitter. Jag kollar i princip aldrig mitt Newsfox. De flesta bloggar jag prenumererade på uppdateras inte längre och jag letar inte reda på några nya. Jag försökte verkligen ett tag hitta någon bra RSS-läsare till iPaden men jag har inte hittat någon som lever upp till mina önskemål.

Det är rätt intressant att se hur ens dator-/internetanvändande förändras i takt med den tekniska utvecklingen. Vad kommer härnäst? Och är det någon idé att fortsätta blogga alls – är det någon som läser bloggar längre? Jag vet inte. Jag vet ju hur jag själv använder internet. Det ska gå snabbt och vara lättillgängligt. Twitter och Instagram och mycket lite Facebook räcker nästan. Det finns bara en viss summa tid också. Och ibland känner jag att jag tillbringar för mycket tid med sociala media ändå.

Men ibland kliar det i fingrarna att skriva något längre och mer sammanhängande än de snuttifierande 140 tecknen. Speciellt när jag som nu varit ledig ett tag och den kreativa delen av hjärnan börjar vakna till liv igen.

Prata om det, #012

3 Feb

Trots att vi skriver 2013 finns det mycket som fortfarande är skamfullt och svårt att tala om.

Alkoholism – folk pratar gärna om vad de gjort på fyllan, men ack den som går över gränsen och inte klarar alkoholen. Den talar vi inte om. Eller jo, vi kanske talar om bakom ryggen, men absolut inte med. Här tassas det på tå.

Psykisk ohälsa – fysiska sjukdomar är inget problem, men är det i skallen det sitter så är det genast lite skamligt, trots att var och varannan verkar käka nån form av lyckopiller.

Pengar – spelar ingen roll om du har för lite eller mycket, det är ett väldigt känsligt ämne. Är man fattig ska man skämmas för det och har man det gott ställt, ska man helst skämmas för det också.

Ensamhet – det är så stigmatiserande så det är inte klokt! Men nu tänkte jag prata lite om det i alla fall:

När man inte har några vänner att vara med (nu talar jag bara om IRL:et) blir man lätt lite konstig och ju längre tiden går desto konstigare och svårare blir det att över huvud taget träffa folk. Jag glömmer bort hur man ska bete sig och kan inte de sociala koderna längre. Jag har odlat nån slags bild av mig själv som den som gärna umgås med folk och att jag skulle vilja ha kompisar, men vem vet – jag kanske har fel? Jag kanske är urtypen för en eremit egentligen? Utstrålar jag nån slags ge-fan-i-mig-attityd? Jag tycker själv att jag är rätt trevlig, har en god portion humor och är snäll. Ändå är det ingen som vill hänga med mig. Och hur är man en vän? Jag har ingen som helst aning eftersom jag inte haft nån ”bästis” sen jag gick på gymnasiet. Och det är väldigt längesedan. Det skrivs så mycket om systerskap och fina vänner men jag har fan aldrig upplevt nåt systerskap, mest falskhet och nån jag trodde var en vän, som egentligen bara utnyttjade mig för sina egna syften.

Vad är det som gör att jag inte vågar närma mig människor, att fråga om nån vill komma hem på kaffe eller följa med på bio eller vad som helst? För det första har jag inte så många människor i min närhet, så urvalet är skralt. För det andra är jag så fruktansvärt rädd att bli avvisad och det tror jag hänger ihop med mobbing när jag var yngre. Jag var väl ofta den där som fick vara med på nåder eller inte alls. Därför tror jag liksom inte från början att någon vill vara med mig. Då skulle de väl fråga? Varför ska bara jag fråga? För det tredje beror det kanske också på min telefonfobi. Jag kan inte ringa till folk bara för att småprata, jag ringer knappt till mina barn ens fast jag gärna pratar med dem och jag avskyr att prata i telefon. Då är det svårt att upprätthålla kontakter också. Eller har varit i alla fall, tills internet gjorde entré.

Nästan alla jag lärt känna de senaste 15 åren, har jag lärt känna genom internet. Och det finns många fina människor där och jag har träffat många IRL. Men de är ju långt bort! Jag talar om det där vardagliga umgänget på hemmaplan. Som inte finns då.

Jag led väl inte så mycket av det här när jag var i ett förhållande, då var ju min partner min bästa vän, men nu när jag är singel är det ett skit. Jag kan ju inte ens gå ut nånstans och eventuellt träffa någon ny partner eftersom jag inte törs gå ut själv och inte har någon att gå ut med.

Alltså sitter jag hemma och tittar på TV medan jag twittrar ungefär. Då känns det som jag har sällskap i alla fall.

Och om ni visste hur mycket jag skäms när jag skriver det här. Ni kan inte ana. För näst värst efter att vara ensam är att nån skulle känna att hen skulle förbarma sig över en och bjuda med en på nåt för att det är synd om en. Därför håller man tyst. Och när kollegan på jobbet frågar om man ska hitta på nåt kul i helgen ler man lite fånigt och rycker på axlarna bara.

Att släppa taget, #009

31 Jan

Jag har nog släppt taget om det som var vi. Ibland skrämmer det mig hur lite jag känner och saknar. Var det inte värt mer? Jo, det var värt allt en gång. Det finns nog ingen som gjort mig så lycklig som du. Ingen som har gjort mig så illa heller. Just för att vi var så lyckliga, älskade varandra så självklart. Jag trodde inte att någonting kunde slå hål på det, nånsin. Men det kunde du.

Och även fast jag valde att stanna så fanns sveket där i bakgrunden hela tiden efter det.

Och pratet som fastnade i min hals. Som jag lovat mig själv att det aldrig, aldrig skulle göra igen.

Och rädslan för sidan av dig jag inte ville se. Den oresonliga, ilskna mannen, som vände mig ryggen.

Där emellan – helt ok. Men som förr blev det aldrig.

Det som har grämt mig är att jag aldrig fick nån chans att tala ut med dig. Jag hade tänkt att till julen när vi var lediga skulle jag ta mod till mig att ta upp det som tryckte mig. Varför ville du så sällan älska? Älskade du mig inte längre? Hade du ljugit för mig om viktig sak som jag kommit på av en slump? Men jag fick aldrig chansen. Helt plötsligt var det bara försent. Under de sju månader du var sjuk, kunde vi aldrig ha ett ordentligt snack, eftersom du inte kunde tala.

Vi hade mycket som var fint ihop, men samtidigt tror jag att du kanske inte var så bra för mig egentligen så mina känslor är så kluvna. Samtidigt som jag saknar dig så är jag kanske mer mig själv utan dig och det har gett mig dåligt samvete, men gör det inte längre.

Jag skrev ett brev till dig om allt det som gör mig ledsen och rädd och förbannad. Jag sparade det. Jag försonar mig med att jag aldrig kommer att få svar.

Jag släpper taget.

15. Silence

14 Apr

Jag finner mig bloggandes alltmer sällan. Jag vet inte varför – om det är tids- eller intressebrist. Andra sociala media tar upp så mycket av min tid, mest Twitter. För mycket tid kanske – jag har numer svårt att läsa böcker. Jag kommer liksom aldrig fram dit. Lägger mig på kvällen och kollar in allt möjligt på iPhonen eller iPaden – twittrar, Wordfeudar, kollar Facebook m m. När jag till slut lyckas lägga ifrån mig telefonen och tar boken, somnar jag efter två sidor.

Tystnad.

Ordet innebär så mycket. Tystnad här på bloggen. De längre skrivna orden som får stå tillbaka för 140-teckenspråket.

Tystnad för mig rent fysiskt också.

Det har varit måndagar när jag kommer till jobbet och inser att jag inte använt min röst på hela helgen. Inte pratat med en enda människa. Jag, som är så himla pratsam. Egentligen. Ibland känns det som att när jag väl får prata med någon så väller det ut alldeles för mycket, jag dränker dem i prat.

Ensamhet är ett jävla stigmata.