Arkiv | Projekt 100 RSS feed for this section

18. Rainbow

12 Jan

Ja..hrrm..den här har väl alla sett, men jag kommer omöjligt på något annat på ”rainbow”. Den här songifierade versionen verkar haft nästan lika många visningar som originalet!

17. Blood

30 Jun

Blod. Ordet inspirerar mig inte just till att skriva något, så det kanske är därför blogginlägget dröjt.

För oss kvinnor är blodet en ständig följeslagare genom livet. Varenda jävla månad detta smärtsamma kladdande. Jag har aldrig förstått mig på de som sagt att de absoluut inte skulle vilja vara utan sin mens, eftersom det får dem att känna sig så kvinnliga. Hade det funnits ett piller som garanterat ofarligt tog bort mensen så hade jag gladeligen svalt det. Det hade varit underbart att bara kunna knäppa på den när man velat bli gravid och stänga av den när den inte behövdes.

Nu är jag i det stadiet av mitt liv när blodet är på upphällningen och det tackar jag för. Läste lite av en diskussion på Twitter för några dar sen om klimakteriet. Några tyckte det märktes tydligt att de liksom var osynliga nu. Inte fick några blickar. Jag gjorde ett inlägg där jag lite skämtsamt skrev att jag inte märkte nån skillnad, eftersom jag aldrig fått några blickar. Och det stämmer. Jag har aldrig varit nog snygg för att dra mäns blickar till mig men känner mig definitivt inte mindre kvinnlig nu än när jag var i ”fertil” ålder. Tvärtom. Så det så. Det sitter inte i blodet liksom.

16. Questioning

21 Apr

Med ålder och tilltagande trötthet och en känsla av att vara rätt blasé,  ifrågasätter jag inte så himla mycket nu för tiden. Annat var det förr, när jag kunde gå i taket för en verklig eller inbillad oförrätt. På jobbet mest då. I mina relationer har jag väl för det mesta varit totalmesig.

Om jag ifrågasätter måste jag också ta ställning och kanske handla i enlighet med det. Det är inte det lättaste alla gånger.

Jag ifrågasätter varför du är kvar i en relation du inte trivs i. Men jag ifrågasätter inte att du inte kan kasta dig ur den genast. Jag ifrågasätter egentligen inte mitt eget handlande, trots att många skulle göra det. Livet kan ta slut vilken minut som helst. Det ifrågasätter jag inte.

Jag ifrågasätter inte att meningen med livet är kärlek. Det är jag fullständigt övertygad om. Så kom då.

15. Silence

14 Apr

Jag finner mig bloggandes alltmer sällan. Jag vet inte varför – om det är tids- eller intressebrist. Andra sociala media tar upp så mycket av min tid, mest Twitter. För mycket tid kanske – jag har numer svårt att läsa böcker. Jag kommer liksom aldrig fram dit. Lägger mig på kvällen och kollar in allt möjligt på iPhonen eller iPaden – twittrar, Wordfeudar, kollar Facebook m m. När jag till slut lyckas lägga ifrån mig telefonen och tar boken, somnar jag efter två sidor.

Tystnad.

Ordet innebär så mycket. Tystnad här på bloggen. De längre skrivna orden som får stå tillbaka för 140-teckenspråket.

Tystnad för mig rent fysiskt också.

Det har varit måndagar när jag kommer till jobbet och inser att jag inte använt min röst på hela helgen. Inte pratat med en enda människa. Jag, som är så himla pratsam. Egentligen. Ibland känns det som att när jag väl får prata med någon så väller det ut alldeles för mycket, jag dränker dem i prat.

Ensamhet är ett jävla stigmata.

14. Smile

14 Jan

I mitt inre bara ler jag när jag tänker på min och dotterns vecka i solen.

Oändlig sandstrand

En av många pooler. Här hängde vi mest.

Törstig hotellmisse

Det skulle ju inte göra ont att åka tillbaka om man säger så.

13. Misfortune

4 Dec

Min hädangångne sambo skapade på 70-talet (på den tiden var vi kompisar, inte lovers) ett uttryck en midsommar, som sedan följt med genom livet. I sin fyllgalenskap började han kalla allt som var positivt för ”attans klämmigt” och saker som gick fel benämndes ”himla otur”. Kanske inte låter så jäkla kul men vi skrattade oss i alla fall oss fördärvade åt det då. Killarna som försökte slå upp sitt tält uppe i hopptornet i sjön vid campingplatsen och inte hittade nånstans att slå ner tältpinnarna möttes med ett beklagande ”himla otur” medan vi vred oss i skratt o s v.

”Himla otur” betecknar väl det min sambo råkade ut för också. För exakt ett år sedan kom ambulansen och hämtade honom mitt i natten när han helt plötsligt vaknat med svåra magplågor. Nästa dag konstaterades inflammation i bukspottkörteln. Himla otur eftersom det främst är en sjukdom som drabbar de som supit hårt ett tag och han inte rört en droppe alkohol på tio år. Nå, det brukar ta 14 dagar så är man på benen igen. Dagen efter fick han dock lov att få respiratorhjälp genom rör i halsen eftersom svullnaden i buken tryckte på lungorna och gjorde det svårt att andas. Himla otur. Nå, bara svullnaden gick ner skulle det nog gå att koppla bort respiratorn. Man försökte efter några dar. Himla otur, det gick inte så bra, så nu var man tvungen att göra hål i halsen och koppla in respiratorn ordentligt eftersom man inte kan ha slang ner i halsen så länge. 14 dagar gick. Ingen bättring och ingen kunde säga hur lång tid det skulle ta. Himla otur.

Så fort viss bättring syntes åkte han sedan på nån infektion så att febern steg och han blev sämre. Himla otur, för det är sånt man råkar ut för när man ligger på sjukhus och i respirator. Men han var vid gott mod. Vaken och med hela tiden och körde med sköterskorna så gott han kunde. Efter nån månad hittade man plötsligt fri gas i buken och fick lov att akutoperera. Himla otur, men operationen gick bra och han blev genast bättre igen. Infektionsproverna sjönk och han blev piggare igen. Precis när man trodde att ”nu vänder det” fick han blödningar i buken och man skickade honom från Falun till Uppsala eftersom de har bättre utrustning. Himla otur och där var det riktigt nära ett tag, men han klarade den krisen också och efter en månad fick han komma tillbaka till Falun igen. I efterhand kan jag nästan tycka att det var himla otur att han inte fick somna in då, eftersom resten av tiden mest var ett långt utdraget lidande till ingen nytta. Men icke.

Himla otur var det ju också att man fått lov att lämna buken öppen så han låg som ett stort paket med ett jätteförband på magen med 4 dränageslangar som ständigt läckte otäcka vätskor ut i påsar. Sen följde ytterligare fyra månader av himla otur blandat med hopp om bättring. Infektioner som kom och gick, sövning och omläggning av magen varannan, var tredje dag. Himla otur var det ju att tarmarna växte fast på bukväggen, att buken var ett enda ärrigt katastrofområde och att en fistel utvecklades som man inte fick bukt med. (Jag har sedan fått reda på att det var ett mission impossible, det läkarna hoppades på. Det fanns ingen fri passage i tarmen som de trodde. Hans utsikter för att bli frisk var så gott som obefintliga. Han hade kunnat överleva kanske, men osäkert till vilken slags liv.)

Himla otur att han till slut fick så svåra smärtor att inget smärtstillande hjälpte, det gjorde honom mest konstig. Himla otur att han till slut inte orkade kämpa längre utan nog ville dö.

Himla otur att vi under sju månader aldrig kunde prata med varandra ordentligt p g a respirator och ibland förvirring. Himla otur att så mycket förblev outrett. Frågor jag aldrig får svar på.

Bara otur. Ren skär jävla otur. Ingen hade kunnat göra något bättre än vad den gjorde, han fick en ypperlig vård. Ibland är allt bara en himla otur helt enkelt.

12. Insanity

4 Dec

Galet är det allt att jag inte visat er detta eminenta släktfoto tidigare!

11. Memory

23 Nov

Vi sitter i bilen på väg in till jobbet. En helt vanlig dag. Det är första vintern och jag är dödligt kär.

Jag som alltid är livrädd i halka annars är totalt lugn.

Jag tänker att jag inte är rädd för att om vi skulle dö nu så skulle det inte göra nåt för livet kan inte bli mer perfekt än så här och jag kan inte bli lyckligare än vad jag redan är.

Tidigt år 2003.

10. Breathe again

22 Nov

Det har varit en minst sagt hektisk tid. Först flyttade vi hela vårt kontor i slutet på september. Helgen efter flyttade jag själv (jag köpte lägenheten jag hade tittat på!). Då hade jag en hel månad nästan varje dag tagit med mig några kartonger in till stan varje morgon och åkt förbi lägenheten och tömt dem på väg hem. När det väl var dags att flytta var det nästan bara möbler kvar och allt rymdes i en täckt släpvagn. Utom de grejer jag glömde och fick lov att hämta veckan efter förstås. Min sambos yngste son har tagit över huset och katten och han och hans tjej flyttade in dagen efter. Det var skönt, för det underlättade betydligt, jag kunde i princip bara ta mina grejer och lämna huset.

När allt var färdigstökat och jag kunde slappna av lite, blev jag naturligtvis sjuk. Jag vet inte om det var en vanlig förkylning eller kroppens sätt att säga till att nu lugnar du fan ner dig! Efter en intensiv helg med en nyfunnen och redan uppsagd bekantskap fick jag nåt slags feber och kraftlöshet och låg i princip utslagen en hel vecka, vilket väl inte hänt på många år. Sen kände jag mig inte riktigt bra i tre veckor totalt. Liten, liten fjantfeber och orkeslöshet. Men förra veckan var bara att bita ihop igen, då vi skulle ha ett Öppet hus på jobbet för att visa kunder och andra våra nya lokaler.

Sen satt jag där och funderade. Jag hade sagt till så många att när allt det här är över får jag köpa mig en stor fet all-inclusive nånstans och bara koppla av. Och alla har hållt med och tyckt att det borde jag. Men jag har aldrig tänkt tanken fullt ut egentligen. Åka själv? Hur kul är det? Men förra veckan satt jag och surfade runt lite i alla fall och så slog det mig plötsligt. Jag mindes att jag tittat på det här för några år sedan, men då var alla resor slut. Nu fanns det resor kvar. Och eftersom det alltid blir dyrare att åka ensam, med enkelrumstillägg, så blev det inte så mycket dyrare att bjuda med dottern. Hon var inte svårövertalad om man säger så.

Så nu ska jag snart. Andas igen. Gå långa promenader på sandstranden och få såna där släta fötter. Äta och dricka när jag vill. Läsa böcker i solstolen. Kanske gymma lite eller besöka spaavdelningen. Prata med min fina tjej i lugn och ro. Jag känner att jag behöver det här om jag ska orka igenom vintern. Sommarens så kallade semester bestod av dödsfall och begravningsbestyr ungefär.

9. Drive

28 Jul

Idag har jag fått en massa viktiga saker gjorda så det känns som om jag haft ordentlig ”drive”, trots att jag även legat på stranden i några timmar. Dock försvann solen, så något premiärbad blev det inte. Det känns konstigt att inte ha badat så här sent på sommaren.

Jag var in till stan och uträttade en grej på jobbet och då ringde jag på en lägenhet som jag sett annons på. De var tillfälligt borta, men jag skulle få komma och titta senare, framåt kvällen. Det kändes inte som någon större vits att åka hem emellan, så jag åt lunch ute, gick i affärer, låg på stranden som sagt, fikade och fördrev tiden fram till det var dags. Jag ringde också banken och ordnade ett lånelöfte så jag skulle ha på fötterna om jag var intresserad av lägenheten. Och OM jag var! Den är så fin, totalt nyrenoverad och tip-top. Ligger i rätt område och på första våningen så det kanske t o m skulle funka med katten. Det är ett rum som skulle behöva tapetseras om bara – barntapeter är väl inte riktigt min stil. Men annars. Wow, säger jag. Jag SKA ha den. Så enkelt är det bara.

Världen är bra liten 1: Paret som säljer lägenheten har köpt ett hus. Det huset visar sig vara ett hus som min nu bortgångne sambo har bott i för många herrans år sedan. Jag har själv varit där flera gånger på den tiden.

Jag har även börjat se mig om efter en annan bil. Sambons Jaguar var hans dröm, inte min. Den är stor och tung och drar rätt mycket soppa. Ska jag ha en bil, ska det vara en lite mindre. Jag var bort till en bilfirma och kollade in en Ford Fiesta som jag sett på bytbil.com och den såg ju rätt bra ut. Sedan kollade jag på iphoneappen efter andra Fiestor och konstaterade att det fanns en hos en bilhandlare hemma också, som dessutom var nyare och bara aningen dyrare. När jag kom hem åkte jag förbi och kollade på den och den såg ju också fin ut, bara lite tråkigare färg (ja, det är ju en viktig detalj). Åkte hem till sambons son för att höra om han skulle kunna prata med den bilhandlaren (som de känner väl) om att ev ta Jaguaren i inbyte, eftersom jag misstänker att den kan vara svår att bli av med på annons.

Världen är bra liten 2: Jag talar om för sonen och hans sambo vilken bil jag tittat på. De börjar skratta våldsamt och det visar sig att det är hennes mammas bil! Den står där till försäljning för hennes räkning. Alltså kan de även verifiera att bilen är ok.

Nåväl, han ska prata med handlaren. Eftersom barnen äger halva bilen så ligger det ju i deras intresse att bli av med den också. Om vi inte får så mycket för den i inbyte så får jag väl kompensera dem sedan.

I morgon ska jag ta kontakt med mäklare för värdering av huset. Ev ska yngste sonen ta över det, men då måste vi veta vad det är värt först. Och om inte, ska det ut till försäljning snarast.

8. Innocence

28 Jul

När jag ser in i det lilla barnets oskyldiga blå ögon, har jag väldigt svårt att tänka mig att vissa människor skulle födas onda.

7. Heaven

26 Jul

På morgonen den 5:e juli somnade min sambo in, ganska exakt sju månader efter att han akut togs in på lasarettet. En vecka före hans död, fick jag besked av läkarna att det inte var meningsfullt att sätta in någon behandling för den organsvikt som nu tillstött utöver alla svåra komplikationer han redan hade till den bukspottkörtelinflammation som var ”originalsjukdomen”. Den sista tiden var plågsam för honom, med svåra smärtor och ångest. Och han hade nog själv gett upp också. Kroppen var i så dålig kondition och han orkade inte mer. De sista dagarna var han i alla fall nedsövd så han slapp lida och döden var odramatisk. Jag satt hos honom direkt efteråt och konstaterade att inget med detta var farligt. Han var fortfarande varm när jag strök på honom, den enda skillnaden mot nyss var att bröstkorgen inte höjde och sänkte sig längre. Han såg fridfull ut.

Nu går jag här i huset ensam – begravningen är avklarad och mina barn och mitt barnbarn har åkt hem till sitt. Det är så mycket som ska göras så jag vet inte om jag ska börja ta tag i något eller skita i allt och bara fortsätta vegetera eller åka bort några dar. Tröttheten är kompakt. Jag gråter just inte, men är trött, trött in i märgen. Och jag vet faktiskt inte om jag greppat ännu att han faktiskt inte kommer hem mer. Ibland känns det som det gjort hela våren – att han fortfarande är på lasarettet men att jag inte hälsat på på ett bra tag.

Begravningen blev så vacker och jag är stolt (om man nu kan säga så) över utformningen och över musikvalet som blev så perfekt det kan bli. De som sjöng och spelade var gamla elever T jobbat med flera gånger i skolan. Killen spelade gitarr som en gud, hans fru sjöng som en ängel och hennes syster spelade elpiano. Utan dem hade det blivit platt. Flera jag pratat med efteråt trodde att T själv skulle ha velat haft det precis så där.

Och ”heaven” då? Apropå rubriken och projekt 100? Det kommer ni att förstå när ni läser det lilla talet jag höll. Jo, för jag vågade hålla tal. Både på svenska och på engelska (eftersom T:s bäste vän från England var där). Och rösten höll. Och jag är så stolt över mig själv att jag gjorde det.

”Vem var T?

Alla här minns honom naturligtvis på olika sätt, beroende på viket förhållande man hade till honom.

Han var många saker – en älskad sambo, pappa, morfar, farfar, son och bror. En engagerad lärare, omtyckt av sina elever, en god vän som ställde upp när någon behövde hjälp.

Han hade humor, en stark integritet och en envishet på gränsen till tjurskallighet. Och han var en kämpe. Det manifesterade sig tydligt under hans sjukdomstid då han fick en läkare att raka honom på huvudet och göra en mohawkfrisyr på honom – bara för att symbolisera att han krigade mot sjukdomen.

Han vann många slag under den här tiden, men tyvärr vann han inte kriget. Nu har han fått ro efter allt som plågade honom och det unnar vi honom. Sinnesro.

T älskade musik, ljud- och ljusteknik och dyra skor och han var också en Englandsvän av stora mått. Hans resor dit under åren var många, säkert 50-60 stycken. Och varje gång han satt fot på engelsk mark sa han ”nu är jag hemma”.

Han hade en dröm om att någon gång få bo där, kanske på sin ålders höst. Nu blev det inte så. T var inte religiös men om det finns något slags Nangijala man kommer till när man dör så kan vi alltid hoppas för hans skull att det ser ut lite som Devonshirekusten och att de pratar engelska där! Då är han hemma.

Farväl T och tack för allt!

Och så vill jag läsa Sinnesrobönen som betydde mycket för T:

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.”

6. Break away

25 Apr

Jag försöker igen med bloggutmaningen 100. Livet kom emellan. Min sambo höll på att dö. Ja, så var det faktiskt och sen dess har jag inte mäktat med att ta itu med utmaningen igen. Nu är det vår och ja, visst är han sjuk ännu, men jag måste försöka leva ändå.

Break away

Jag går ensam i det hus som är mitt men ändå inte.
Ibland önskar jag att jag bara kunde åka ifrån allt det här.
Saker jag inte vill ha, en plats jag inte vill bo på.
Skapa mig något eget, få det som jag vill ha det.

När vintern kom skulle jag försökt hitta modet att tala med dig.
Hitta samtalet igen om vad som är viktigt. Frågat vad som var fel.

Allt slogs i spillror en mörk natt och sen dess existerar jag bara i ett väntrum.
Väntar på tecken, väntar på besked, väntar på förbättring.

Som att vara ofrivilligt singel, fast värre, för jag är inte fri.
Man överger inte. Man bryter sig inte loss. Man stannar kvar.
Det finns inget alternativ.
Törs inte tänka på framtiden, hur det ska bli sen.
Bättre? Sämre? Ickeliv? Riktigt liv?

Sitter kvar i väntrummet. Låtsaslever så länge.

5. Seeking solace

6 Feb

Skam till sägandes var jag tvungen att googla på vad ”solace” betyder och om jag fattar rätt så är det ”tröst” eller ”lindring”. Jag funderade lite på vad jag gör när jag söker tröst eller lindring. Jag kom faktiskt inte på så himla mycket annat än banala saker som tröstshopping och tröstätning.

Men idag fick jag nåt slags tecken tror jag. Utanför kiosken hemma hittade jag en tappad söndagsbilaga som jag helt fräckt snodde för att ha att kolla i på tåget jag väntade på. I bilagan hittade jag en dikt av Charles Bukowski som heter ”The laughing heart”. Jag tyckte den var fin och rev ur dikten och stoppade i väskan och lämnade resten av bilagan på tåget.

Sen kom jag på det! Här var de ju – orden som kan ge tröst och lindring i svåra stunder! Perfekt till 5:e bloggämnet. Jag brukar ha svårt att ta till mig dikter, men den här gick direkt till hjärtat.

”The Laughing heart

your life is your life

don’t let it be clubbed into dank submission.

be on the watch.

there are ways out.

there is a light somewhere.

it may not be much light but

it beats the darkness.

be on the watch.

the gods will offer you chances.

know them.

take them.

you can’t beat death but

you can beat death in life, sometimes.

and the more often you learn to do it.

the more lights there will be.

your life is your life.

know it while you have it.

you are marvellous

the gods wait to delight

in you.”

 

4. Dark

4 Feb

Jag står ute i mörkret och tittar upp mot ljuset i vårt sovrum. Där väntar jag när du kommer hem. Där finns värme. Där finns kärlek, så mycket du vill ha.

3. Light

1 Feb

Nr 3 på listan är ”light” – alltså ljus. Det låter som en direkt fotouppmaning, men eftersom dagens gråväder inte gav mycket till ljus måste jag be att få komma med lite gammal skåpmat. För en sak som var otroligt fascinerande med Oman, som jag besökte för två år sedan, var just ljuset.

Morgnarna hade sitt eget svala ljus. Ett lugnt dis innan dagens värme slog ut i full blom. Ett ljus som gjort för stilla kontemplation på stranden. Ibland bröts vågorna av delfiner en bit ut i vattnet.

Solnedgångarna med solen som sänkte sig ner i Indiska Oceanen var alldeles speciella. Vi gick i den varma sanden mot det stora eldklotet, in mot staden och det var lika varmt i vattnet som i luften.

Det är inte utan att jag längtar tillbaka.

2. Love

31 Jan

Ämne nr 2 är alltså kärlek. Jag har ju läst en del andra liknande bloggutmaningar, där ämnet varit med och oftast skrivs det då om kärleken till ens barn. Jamen, det är ju så jäkla självklart, det tror jag är den mest villkorslösa kärleken som finns! Man älskar dem – oavsett.

Dock tror jag aldrig jag upplevt totalt villkorslös kärlek i mina förhållanden. Den kärleken bygger mer på ett givande och tagande på nåt vis. Där har jag svårt att ge om jag inte får något tillbaka. Eller, det går ett tag, men om man till slut är den enda som ger och ger och ger, tröttnar man.

Felet med mig är nog att jag är för ihärdig. Jag ger inte upp. Jag ger och ger. Jag finns kvar, fast jag borde gått för länge sedan. Jag tror hela tiden att det nog kommer att bli bättre – snart. Om bara jag ger lite mer, är snäll och kärleksfull så kommer jag en dag att vakna upp och befinna mig i samma rosenröda skimmer som under nyförälskelsens dagar.

Ta bara mitt äktenskap som jag behövde 24 år på mig att avsluta. Där hade kanske nio år hade varit en lagom gräns. Då hade det redan varit dåligt några år och så blev det en jättekris och om jag hade förstått då att det aldrig skulle bli varaktigt bättre, kanske vi hade kunnat undvika den andra jättekrisen några år innan skilsmässan 2002 var ett faktum. Initierad av mig då naturligtvis eftersom maken inte tyckte det var några problem.

Man vet ju vad man har, men inte vad man får, är en idiotisk devis som man absolut inte ska leva efter, men GÖRA SLUT är något jag knappt vet hur det går till. Dålig självkänsla och velighet är ingen bra kombination.

Annars är jag ju en sucker for love. Jag tror verkligen att kärlek är meningen med livet! Jag är en väldigt fysisk person . Jag vill röra vid, kyssa, krama, pilla på, älska med den jag är tillsammans med. Tyvärr har jag då inte träffat någon som är riktigt på samma nivå där. En [idiot] jag strulade lite med efter skilsmässan, klagade på att jag var väldigt ”pussig och kramig” av mig och det var inte han. Neej…tack och adjö blev det där.

Jag har aldrig känt mig så älskad och älskat tillbaka så hett som i mitt nuvarande förhållande. Det finns ingen som gjort mig så illa heller som han. Jag har sedan det hände, tvekat många gånger om jag ska stanna eller gå, men hittills har jag stannat. Och de saker som inte är bra, som jag tänkt tala med honom om den här vintern, får gömmas undan i väntan på att han ska bli frisk. Jag lägger det åt sidan.

Jag vet inte om jag lider av ett onormalt bekräftelsebehov. Jag vet inte vad som är normalt. Jag vet bara att utan fysisk kärlek vissnar jag ihop till ett ingenting. Just nu är jag ingenting och det känns inte bra.

1. Introduction

30 Jan

När jag följer länkarna bakåt från Mia* ser jag att den här utmaningen från början var tänkt som en teckningsgrej – att man skulle rita nåt på ämnet – men det struntar jag i, det går väl lika bra att använda det som skrivämnen tycker jag. Emellanåt kanske jag löser det hela med ett foto, vem vet?

Min underrubrik till bloggen är ju ”mittlivsfrustration” och det tycker jag summerar min tillvaro ganska bra. Medelålders, medelmåttig och lätt frustrerad, framlever jag mina dagar i ett hus som Gud måste ha glömt, på en ort där jag inte trivs. Kärleken fick mig att flytta hit för 7 år sedan och nykär som jag var då, tänkte jag ”det spelar väl ingen roll var man bor bara det finns kärlek” vilket jag idag något har reviderat. Jag är inte gjord för att bo i värsta spenaten. Jag vill ha gångavstånd till jobb, affärer, kultur och nöjen. Jag har skogen 10 meter från dörren och är så gott som aldrig ute i den. Jag avskyr trädgårdsarbete. Frustrationen ligger nu i att ha en sambo som inte alls har samma önskan om att flytta.

För närvarande är mitt liv en aning ännu mer frustrerande, då kärleken ligger på sjukhus 10 mil bort sedan 2 månader tillbaka, svårt sjuk. Jag framlever mina dagar jobbandes eller åkandes tåg till/från sjukhuset eller halvt avsvimmad framför TV:n. Varje kväll tänker jag att jag ska lägga mig tidigt för att orka med och varje kväll tar det så mycket emot att gå och lägga sig ensam att det blir alldeles för sent. Klockan ringer på morgonen och jag är yr av tröttma. Släpar mig upp och är trött större delen av dagen, ända till kvällen, då jag återigen inte kommer i säng.

Där börjar vi.

100 bloggämnen

29 Jan

Läser hos Mia* om hennes projekt med 100 olika bloggämnen och känner äntligen lusten att börja blogga igen. Så även jag tänkte haka på, så får vi se hur det går. Jag känner mig lite som en härmis, men har tänkt så länge att jag skulle ta upp bloggandet igen och sett andra bloggämnesprojekt segla förbi i cyberrymden utan att ha kommit mig för. Så här är listan på ämnen

1. Introduction
2. Love
3. Light
4. Dark
5. Seeking Solace
6. Break Away
7. Heaven
8. Innocence
9. Drive
10. Breathe Again
11. Memory
12. Insanity
13. Misfortune
14. Smile
15. Silence
16. Questioning
17. Blood
18. Rainbow
19. Gray
20. Fortitude
21. Vacation
22. Mother Nature
23. Cat
24. No Time
25. Trouble Lurking
26. Tears
27. Foreign
28. Sorrow
29. Happiness
30. Under the Rain
31. Flowers
32. Night
33. Expectations
34. Stars
35. Hold My Hand
36. Precious Treasure
37. Eyes
38. Abandoned
39. Dreams
40. Rated
41. Teamwork
42. Standing Still
43. Dying
44. Two Roads
45. Illusion
46. Family
47. Creation
48. Childhood
49. Stripes
50. Breaking the Rules
51. Sport
52. Deep in Thought
53. Keeping a Secret
54. Tower
55. Waiting
56. Danger Ahead
57. Sacrifice
58. Kick in the Head
59. No Way Out
60. Rejection
61. Fairy Tale
62. Magic
63. Do Not Disturb
64. Multitasking
65. Horror
66. Traps
67. Playing the Melody
68. Hero
69. Annoyance
70. 67%
71. Obsession
72. Mischief Managed
73. I Can’t
74. Are You Challenging Me?
75. Mirror
76. Broken Pieces
77. Test
78. Drink
79. Starvation
80. Words
81. Pen and Paper
82. Can You Hear Me?
83. Heal
84. Out Cold
85. Spiral
86. Seeing Red
87. Food
88. Pain
89. Through the Fire
90. Triangle
91. Drowning
92. All That I Have
93. Give Up
94. Last Hope
95. Advertisement
96. In the Storm
97. Safety First
98. Puzzle
99. Solitude
100. Relaxation

Jag tänkte dock försöka beta av dem i ordning för att vara lite strukturerad så där.