Arkiv | relationer RSS feed for this section

Överlevt, #033

24 Feb

Det får bli lite snabb fulbloggning så jag hinner före midnatt – glömde alldeles bort bloggen idag.

Dejten gick jättebra. Vi satt på fiket i nästan tre timmar, tills de höll på och skulle stänga. Pratet flöt på och han var riktigt trevlig.

Så. Vi ska träffas igen har vi sagt men inte bestämt riktigt var, när och hur. 🙂

Nervös, #032

23 Feb

Ok. Jag är nervös. Men jag måste våga, annars kommer aldrig något att hända.

I morgon eftermiddag ska jag möta en man för en kopp kaffe. Vi har inte pratat ännu, bara skrivit till varandra, först på MP sedan via SMS.

Alltså, han verkar vara precis i min smak, åtminstone mentalt. Han förstår vad jag skriver och vi talar samma språk. Vi verkar ha många gemensamma beröringspunkter.

Nej, jag är nog mer förväntansfull än nervös. Jag ser fram emot att få prata med honom. Samtidigt vill jag inte ha för stora förhoppningar heller för att inte bli besviken.

Jag går dit med ”skräckblandad förtjusning” som jag skrev till honom nyss. 🙂

To date or not to date, part 4, #031

22 Feb

Jag läste en sån bra bloggpost där Jessica skriver om kemi och om förväntningarna på att det ska säga klick genast, annars skyndar vi vidare, hävdande att kemin inte stämde!

Jag har tänkt på det där en hel del själv sedan jag började vara på den där dejtingsidan. Visst är det jättebra att det finns och det går säkert att träffa den rätte på det här sättet, men på ett vis blir det väldigt onaturligt och konstlat. När man träffar någon AFK, t ex genom jobbet eller via vänner, så finns ju liksom inga krav på att man ska känna något varmare för varandra. Man kan vara kollegor och då ska man väl helst inte känna något varmare än vänskap för varandra o s v. Men helt plötsligt förändras en människa inför ens ögon och en vacker morgon ser man hen på ett annat sätt än man gjort tidigare. Hen blir helt plötsligt attraktiv! Känslor uppstår och har man tur är de ömsesidiga till och med.

Men på nätet är själva syftet att man ska träffas för att se om man är intresserade av varandra! Och det kanske inte är så himla lätt att veta efter en kopp kaffe eller en middag. Alltså, man kanske kan känna om det är absolut no-no-ingen-chans-i-helvetet att man skulle kunna falla för personen, men om det var trevligt och roligt och hen verkade intressant så varför inte träffas flera gånger? Hur vanligt är det med kärlek vid första ögonkastet liksom?

Nu är det ju så här då liksom att jag ska träffa en på söndag och ta en fika. Och jag är jättenervös. Vi har inte pratat, men SMS.at ganska flitigt ca 2 veckor. Jag har sett 1 enda foto. Tänk om han är jätteful och läskig och fotot inte alls stämmer eller om han som verkar så trevlig i skrift, har total tunghäfta och inte säger flaska? Eller tänk om jag tycker han är helt perfekt och han blir jättebesviken på vem jag är.

JAG DÖR på det här.

I sitt blogginlägg nämner Jessica en bok – ”Hemligheten – Från ögonkast till varaktig relation”. Den har jag panikskickat efter nu.

To date or not to date, part 3, #026

17 Feb

Jag var med om något lite märkligt tidigare i veckan och det har legat över mig som en skugga ända tills igår kväll.

Jag har skrivit några brev fram och tillbaka med en kille på den där dejtingsidan och det är ju så för mig i alla fall att först håller man sig rätt anonym, sen berättar man lite mer och lite mer om sig själv, ömsesidigt, man delar inte precis ut namn och adress och telefonnummer det första man gör. Efter ett tag kanske man bestämmer att man ska träffas, då företrädesvis på ”neutral mark” o s v.

Nu skrev den här killen plötsligt ett mail som sa något i stil med att jag kanske skulle vara försiktig med vad jag delade med mig av för uppgifter eftersom det finns skumma typer därute. Tonen i det brevet var lite klappa-lilla-gumman-på-huvudet i mitt huvud när jag läste det och jag blev lite irriterad. Jag är verkligen ingen duvunge på nätet och vad jag antog på hans tidigare brev, mycket mer datorvan än vad han verkade vara. Så jag svarade något aningen spydigt och självsäkert tillbaka – att jag minsann inte var nån nybörjare och att det inte borde gå att hitta mig på det jag avslöjat för honom. Förnamn och stad typ. Ålder framgår av dejtingsidan. Jag försökte hitta mig själv på olika sätt på de kriterierna på de sidor jag själv har använt för att kolla upp folk, men lyckades inte.

Kvart i tio på kvällen (bara tidpunkten!) ringer det på min hemtelefon. ”Hej, det är XXXX från XXXX, känner du nån sån?” Och min reaktion var gapskratt. Inte att bli förbannad som jag borde blivit, utan jag blev lite chockad och reagerade med skratt istället och vi började prata. Jo, han hade tyckt att jag lät så kaxig när jag svarade honom, så han var bara tvungen att bevisa för mig att det gick att hitta mig på de uppgifter jag lämnat ut. Han ville med andra ord sätta mig på plats! Kändes det som i alla fall. Bra sätt att inleda en eventuell relation på va? I think not.

Men ok, vi pratade på över en timme och jag fick honom till slut att tala om hur han hade gjort och just den sidan har jag ju varit inne på men visste inte att det gick att detaljsöka så mycket där. Visst, har man ett vanligt förnamn och bor i en storstad, så är det nog svårt, men på mindre orter.. jag hade även nämnt hur jag bodde och att det var rätt nära centrum. Det gick rätt lätt för honom att hitta mig. Och visst, han var rätt trevlig och så, jag letade på hans uppgifter på samma sätt medan vi pratade, vi la på i bästa samförstånd och bestämde till och med att ev träffas nånstans nästa helg.

Nästa morgon vaknade jag dock med en stor olustkänsla i magen. Det kändes inte ok, det han gjort! Vad som möjligen hade varit ok, hade varit om han i nästa brev till mig, skrivit upp mina uppgifter för att visa att han kunde hitta dem och frågat om han fick lov att ringa mig. I min värld existerar nån slags kutym, där man svarar på samma sätt som man blir kontaktad – eller hur jag ska säga. Jag kan ta ett annat exempel. För många år sedan när jag bloggade på en annan blogg, där en del av ”byn” där jag bodde ingick i namnet (vilket gjorde det lätt att googla på), fick jag ett SMS med en kommentar på ett blogginlägg jag gjort! Det visade sig att det var en grannkille som jag inte kände över huvud taget några hus bort, som hittat bloggen, läst, letat på mitt mobilnummer och skickat SMS:et. Det kändes som han överskridit en gräns av nåt slag. Och samma känsla fick jag nu också.

Jag vet inte om det är jag som är gammalmodig eller överkänslig eller om jag tänker rätt, men detta gnagde i mig i alla fall. Ville jag verkligen träffa honom? Jag började gå igenom samtalet i minnet och kom fram till att vi troligen inte har så mycket gemensamt i alla fall. Han tyckte ju jag lät jättetrevlig och blev nyfiken på att träffa honom, men vad ville JAG egentligen? Så fort någon visar mig den minsta uppmärksamhet så blir jag liksom knäpp och tror att jag måste jamsa med. Men nej, jag är inte intresserad av husvagnssemestrar, åka motorcykel eller dans. Och jag fick inte de rätta vibbarna alls. Så igår eftermiddag skrev jag ett brev till honom och berättade vad jag kände – att jag inte tyckte det var ok det han gjort, även om han verkade trevlig och ofarlig, att han överskridit en gräns för vad som är ok, och att det inte kändes bra att han började en eventuell bekantskap med att försöka platta till mig. Jag skrev inte direkt ut att jag inte ville ha med honom att göra mer, men skrev att han fick väl tycka att jag var fjantig om han ville men att jag bara ville säga det.

Och svaret som kom på kvällen bekräftade bara det jag känt. Det var inte en man för mig. Men han önskade mig lycka till i alla fall.

Och det kändes så in i helskotta bra! Jag stod upp för mig själv och sa ifrån. La mig inte platt på marken och lät mig bli överkörd. Sen må jag väl vara fjantig och överkänslig. Men det är jag.

Och så kanske det blir tid nästa helg att träffa den där mannen jag skrivit lite med som verkligen verkar trevlig. 🙂

To date or not to date, part 2, #021

12 Feb

I väntan på att det ska bli vår och jag ska kunna bestämma mig för om jag ska köpa den där sommarstugan eller inte, harvar jag vidare på datingsidan. Det händer inte mycket, jag blir anropad av någon ibland och nu har jag skrivit några gånger med en kille. Han verkar se ok ut men har ett nick som nog utlovar mer än det kan hålla. Om man är på en sajt där man ska skriva till varandra så vore det ju bra om man kunde få mer än två meningar i varje mail. Bjud på er själva för fasen karlar! Om du skriver till mig först och säger att du ska berätta mer om dig själv och jag ställer några frågor och berättar lite om mig själv så kanske jag vill ha något mer tillbaka än:

”Jag har varit skild länge, har 2 barn som är 23 och 25. Jag jobbar som elektriker. Kram/Kalle”

Hur jävla inspirerande är det? Då skrev jag tillbaka: ”för att kalla dig xxxxxx så är du bra fåordig”

”Ja, men det vill jag ju visa IRL, inte hålla på och knappa på mobilen”

Bara det att använda uttrycket ”knappa på mobilen” fick mig att tänka på en teknikfientlig människa som ser på smartphones och internet med stoor skepsis.

Och jag kanske vill bilda mig en liten uppfattning om personen i skrift innan jag träffar den, skrev jag till svar.

Om fortsättning följer? Jag är ytterst tveksam.

När allt är över, #018

9 Feb

Jag kom, men lite, lite försent. T hade redan dött när jag kom till sjukhuset den där tisdagsmorgonen i juli. Jag hade vakat i flera dagar, medveten om att det inte var långt kvar, men just den här morgonen när narkosläkaren ringde, var jag 500 meter bort och låg och sov hos min bror M. Jag slängde på mig kläderna och skyndade till intensiven, men som sagt kom jag lite försent. Jag fick komma in på rummet efter en stund och för första gången på sju månader såg jag min sambo utan slangar och respirator. Jag minns knappt vad läkaren och sköterskorna sade, bara att hjärtat helt enkelt stannat och att det hade varit helt odramatiskt.

Jag satte mig ner hos honom, tog honom i handen som ännu var varm och strök honom på armen som jag gjort så många gånger de senaste månaderna. Jag grät lite grand, men efter det grät jag nästan inte alls.

De lämnade mig ensam i rummet och jag satt där en lång stund. Så det var så här det var, döden? Konstigt nog var det inte ett dugg skrämmande, snarare tvärtom. Han såg ganska fridfull och lite lättad ut, lite uppsvullen i ansiktet, men annars var det enda ovanliga med honom att han var totalt orörlig. Bröstet höjde och sänkte sig inte alls och händerna som tidigare plockat oroligt på lakanet, var stilla. Jag gick ut i väntrummet efter ett tag och då gjorde de i ordning honom, bäddade fint och satt en blomma på bordet bredvid. Sen gick jag in och satt en stund till. Nu började han se lite mer död ut, ansiktet hade antagit en mer vaxartad ton och han började bli kall. Det var dags att gå kände jag.

Jag var lugn som en filbunke när jag tog hand om alla hans saker i papperskassar och bar ut dem till bilen. Det var så mycket så jag fick gå två gånger – gitarren tog jag sist. Gitarren som han envisats med att få dit, men som han aldrig orkat spela på. Jag bytte några ord med sköterskorna och sjukgymnasten, de var ganska nedslagna de också, T hade varit hos dem så pass länge och varit så speciell att de var klart berörda av hans bortgång. Jag tackade för den fina vård han fått och med gitarren i handen gick jag till bilen och började åka hemåt. Hem till ett nytt liv. T var borta. Det var slut på hans plåga och min oro. Jag kände en viss lättnad men även en monumental tomhet.

Vacklande och velande, #017

8 Feb

Jag vill men ändå inte. Jag vill ha mer än jag kan få och därför velar jag. Vacklar.

Ska jag nöja mig med smulorna och det lilla jag kan få?

Eller sätta ner foten och säga Stopp, nej jag vill inte mer? – Kom igen den dag du är fri.

Alla vill vi bli sedda och bekräftade och jag är inte mer än människa. Men jag skulle gärna vilja ha någon som vill ha hela mig och inte bara små bitar när det passar.

Kärleksbrist är svårt. Alla vill vi bli älskade.

Om så bara för en stund och på låtsas.

Prata om det, #012

3 Feb

Trots att vi skriver 2013 finns det mycket som fortfarande är skamfullt och svårt att tala om.

Alkoholism – folk pratar gärna om vad de gjort på fyllan, men ack den som går över gränsen och inte klarar alkoholen. Den talar vi inte om. Eller jo, vi kanske talar om bakom ryggen, men absolut inte med. Här tassas det på tå.

Psykisk ohälsa – fysiska sjukdomar är inget problem, men är det i skallen det sitter så är det genast lite skamligt, trots att var och varannan verkar käka nån form av lyckopiller.

Pengar – spelar ingen roll om du har för lite eller mycket, det är ett väldigt känsligt ämne. Är man fattig ska man skämmas för det och har man det gott ställt, ska man helst skämmas för det också.

Ensamhet – det är så stigmatiserande så det är inte klokt! Men nu tänkte jag prata lite om det i alla fall:

När man inte har några vänner att vara med (nu talar jag bara om IRL:et) blir man lätt lite konstig och ju längre tiden går desto konstigare och svårare blir det att över huvud taget träffa folk. Jag glömmer bort hur man ska bete sig och kan inte de sociala koderna längre. Jag har odlat nån slags bild av mig själv som den som gärna umgås med folk och att jag skulle vilja ha kompisar, men vem vet – jag kanske har fel? Jag kanske är urtypen för en eremit egentligen? Utstrålar jag nån slags ge-fan-i-mig-attityd? Jag tycker själv att jag är rätt trevlig, har en god portion humor och är snäll. Ändå är det ingen som vill hänga med mig. Och hur är man en vän? Jag har ingen som helst aning eftersom jag inte haft nån ”bästis” sen jag gick på gymnasiet. Och det är väldigt längesedan. Det skrivs så mycket om systerskap och fina vänner men jag har fan aldrig upplevt nåt systerskap, mest falskhet och nån jag trodde var en vän, som egentligen bara utnyttjade mig för sina egna syften.

Vad är det som gör att jag inte vågar närma mig människor, att fråga om nån vill komma hem på kaffe eller följa med på bio eller vad som helst? För det första har jag inte så många människor i min närhet, så urvalet är skralt. För det andra är jag så fruktansvärt rädd att bli avvisad och det tror jag hänger ihop med mobbing när jag var yngre. Jag var väl ofta den där som fick vara med på nåder eller inte alls. Därför tror jag liksom inte från början att någon vill vara med mig. Då skulle de väl fråga? Varför ska bara jag fråga? För det tredje beror det kanske också på min telefonfobi. Jag kan inte ringa till folk bara för att småprata, jag ringer knappt till mina barn ens fast jag gärna pratar med dem och jag avskyr att prata i telefon. Då är det svårt att upprätthålla kontakter också. Eller har varit i alla fall, tills internet gjorde entré.

Nästan alla jag lärt känna de senaste 15 åren, har jag lärt känna genom internet. Och det finns många fina människor där och jag har träffat många IRL. Men de är ju långt bort! Jag talar om det där vardagliga umgänget på hemmaplan. Som inte finns då.

Jag led väl inte så mycket av det här när jag var i ett förhållande, då var ju min partner min bästa vän, men nu när jag är singel är det ett skit. Jag kan ju inte ens gå ut nånstans och eventuellt träffa någon ny partner eftersom jag inte törs gå ut själv och inte har någon att gå ut med.

Alltså sitter jag hemma och tittar på TV medan jag twittrar ungefär. Då känns det som jag har sällskap i alla fall.

Och om ni visste hur mycket jag skäms när jag skriver det här. Ni kan inte ana. För näst värst efter att vara ensam är att nån skulle känna att hen skulle förbarma sig över en och bjuda med en på nåt för att det är synd om en. Därför håller man tyst. Och när kollegan på jobbet frågar om man ska hitta på nåt kul i helgen ler man lite fånigt och rycker på axlarna bara.

Mat och kärlek #011

2 Feb

Min matdag idag (liksom många andra dagar) skulle man nästan kunna likna vid hur ett kärleksförhållande kan utvecklas. På morgonen (i början av förhållandet) har jag väldigt goda föresatser. Frukosten är en orgie i nyttigheter – yoghurt med bär och sockerfri müsli, hembakt dinkelbröd med skinka, frukt, en kopp té och allehanda kosttillskott. Den här dagen (det här förhållandet) ska minsann funka!

20130202-205446.jpg
Sen går dagen (förhållandet) vidare. Till lunch är det fortfarande balans. Relativt nyttigt, grönsaker till och ibland spicear man upp det lite för att det ska bli spännande (idag lite chicken ticka masala).

20130202-205756.jpg
Senare på eftermiddagen börjar det barka ur. Suget ökar efter onyttigheter. Man kanske till och med är otrogen och det slinker ner nåt sött och lockande.

20130202-210122.jpg
Före läggdags är det kört. Allt är över. Det gick inte den här gången heller… Men i morgon (eller nästa förhållande) då jäklar ska det bli andra bullar!

20130202-210304.jpg

Att släppa taget, #009

31 Jan

Jag har nog släppt taget om det som var vi. Ibland skrämmer det mig hur lite jag känner och saknar. Var det inte värt mer? Jo, det var värt allt en gång. Det finns nog ingen som gjort mig så lycklig som du. Ingen som har gjort mig så illa heller. Just för att vi var så lyckliga, älskade varandra så självklart. Jag trodde inte att någonting kunde slå hål på det, nånsin. Men det kunde du.

Och även fast jag valde att stanna så fanns sveket där i bakgrunden hela tiden efter det.

Och pratet som fastnade i min hals. Som jag lovat mig själv att det aldrig, aldrig skulle göra igen.

Och rädslan för sidan av dig jag inte ville se. Den oresonliga, ilskna mannen, som vände mig ryggen.

Där emellan – helt ok. Men som förr blev det aldrig.

Det som har grämt mig är att jag aldrig fick nån chans att tala ut med dig. Jag hade tänkt att till julen när vi var lediga skulle jag ta mod till mig att ta upp det som tryckte mig. Varför ville du så sällan älska? Älskade du mig inte längre? Hade du ljugit för mig om viktig sak som jag kommit på av en slump? Men jag fick aldrig chansen. Helt plötsligt var det bara försent. Under de sju månader du var sjuk, kunde vi aldrig ha ett ordentligt snack, eftersom du inte kunde tala.

Vi hade mycket som var fint ihop, men samtidigt tror jag att du kanske inte var så bra för mig egentligen så mina känslor är så kluvna. Samtidigt som jag saknar dig så är jag kanske mer mig själv utan dig och det har gett mig dåligt samvete, men gör det inte längre.

Jag skrev ett brev till dig om allt det som gör mig ledsen och rädd och förbannad. Jag sparade det. Jag försonar mig med att jag aldrig kommer att få svar.

Jag släpper taget.

To date or not to date, #006

28 Jan

Jag är med på en dejtingsajt. Dejtingsajter är konstiga. Det känns fruktansvärt onaturligt att sitta och söka bland profiler och foton för att försöka hitta nån som både har ett utseende i min smak och som kan uttrycka sig någorlunda vettigt. När jag sen hittar nån sån (verkar inte finnas många) så törs jag oftast inte skriva till denne p g a osäkerhet utan gör ett besök på hans sida, hoppas att han besöker mig tillbaka och att HAN vågar skriva nåt. Sjukt, jag vet. Och så skriver man lite med nån och det känns så krystat så det finns inte, eftersom de flesta män (som det verkar här i alla fall) är hopplösa på skriftspråk.

Igår läste jag en presentation som osade trevlighet med vidhäftat foto på karl som var helt i mitt tycke. Missförstå mig inte, jag har inga orealistiska förväntningar på vad en ful jävel som jag skulle kunna få, men alla har vi preferenser och JA, utseende spelar en viss roll. Men alla har olika smak. Karl-Gösta 58, med stor slokmustasch, raggarfrisyr och jätteölmage, går säkert hem hos många damer, men jag föredrar en slankare, mer slätrakad typ. Så är det bara. Ok, tillbaka till mannen jag hittade. Då bor fanskapet i Kalmar! Ok, distansförhållanden i all ära. Men jag är 53 och jobbar heltid. Orka åka och fara så långt. Nej. Men bara därför vågade jag slänga iväg ett meddelande till honom och säga att han verkade både snygg och trevlig men det var synd att han bodde så långt bort. Det var safe liksom.

Sen har jag märkt att man tydligen måste vara inloggad för att bli besökt. Tycker jag är lite konstigt. Inte fasen sitter jag där och häckar och väntar som en äggsjuk höna, jag gör ju annat också. Men är jag inte aktiv och loggar in ibland är det helt dött.

Sen har vi de där märkliga.. Jag skriver att jag söker nån mellan 48-58 – tycker jag verkar som ett bra intervall (men tyvärr söker de som är i samma ålder som jag eller strax under, så gott som alltid yngre kvinnor). För några dar sen skrev en 38-åring till mig och tyckte jag skulle komma till grannstaden där han bor, för nåt käckt litet möte. Han hoppades även att jag var ”kurvig”. Eee..jag svarade att jag tyckte han nog var i yngsta laget. Nej, men ålder är bara en siffra tyckte han och några andra klyschor och lite skoj kunde man väl ha. Jovisst, men jag svarade artigt nej tack och att jag är ute efter nåt mer seriöst. Ok, men ändå skickade han nåt sånt där fjantigt kort till mig idag där det står ”Jag tycker du är söt”. Lägg ner, tack. Jag blir inte smickrad, eftersom du inte ens var speciellt söt själv.

Nej, jag vet inte jag. Gud vad jag vill kramas och ha nån att älska och sova med och dela allt med men ORKA.

Jag tror jag köper en sommarstuga i stället.

16. Questioning

21 Apr

Med ålder och tilltagande trötthet och en känsla av att vara rätt blasé,  ifrågasätter jag inte så himla mycket nu för tiden. Annat var det förr, när jag kunde gå i taket för en verklig eller inbillad oförrätt. På jobbet mest då. I mina relationer har jag väl för det mesta varit totalmesig.

Om jag ifrågasätter måste jag också ta ställning och kanske handla i enlighet med det. Det är inte det lättaste alla gånger.

Jag ifrågasätter varför du är kvar i en relation du inte trivs i. Men jag ifrågasätter inte att du inte kan kasta dig ur den genast. Jag ifrågasätter egentligen inte mitt eget handlande, trots att många skulle göra det. Livet kan ta slut vilken minut som helst. Det ifrågasätter jag inte.

Jag ifrågasätter inte att meningen med livet är kärlek. Det är jag fullständigt övertygad om. Så kom då.

13. Misfortune

4 Dec

Min hädangångne sambo skapade på 70-talet (på den tiden var vi kompisar, inte lovers) ett uttryck en midsommar, som sedan följt med genom livet. I sin fyllgalenskap började han kalla allt som var positivt för ”attans klämmigt” och saker som gick fel benämndes ”himla otur”. Kanske inte låter så jäkla kul men vi skrattade oss i alla fall oss fördärvade åt det då. Killarna som försökte slå upp sitt tält uppe i hopptornet i sjön vid campingplatsen och inte hittade nånstans att slå ner tältpinnarna möttes med ett beklagande ”himla otur” medan vi vred oss i skratt o s v.

”Himla otur” betecknar väl det min sambo råkade ut för också. För exakt ett år sedan kom ambulansen och hämtade honom mitt i natten när han helt plötsligt vaknat med svåra magplågor. Nästa dag konstaterades inflammation i bukspottkörteln. Himla otur eftersom det främst är en sjukdom som drabbar de som supit hårt ett tag och han inte rört en droppe alkohol på tio år. Nå, det brukar ta 14 dagar så är man på benen igen. Dagen efter fick han dock lov att få respiratorhjälp genom rör i halsen eftersom svullnaden i buken tryckte på lungorna och gjorde det svårt att andas. Himla otur. Nå, bara svullnaden gick ner skulle det nog gå att koppla bort respiratorn. Man försökte efter några dar. Himla otur, det gick inte så bra, så nu var man tvungen att göra hål i halsen och koppla in respiratorn ordentligt eftersom man inte kan ha slang ner i halsen så länge. 14 dagar gick. Ingen bättring och ingen kunde säga hur lång tid det skulle ta. Himla otur.

Så fort viss bättring syntes åkte han sedan på nån infektion så att febern steg och han blev sämre. Himla otur, för det är sånt man råkar ut för när man ligger på sjukhus och i respirator. Men han var vid gott mod. Vaken och med hela tiden och körde med sköterskorna så gott han kunde. Efter nån månad hittade man plötsligt fri gas i buken och fick lov att akutoperera. Himla otur, men operationen gick bra och han blev genast bättre igen. Infektionsproverna sjönk och han blev piggare igen. Precis när man trodde att ”nu vänder det” fick han blödningar i buken och man skickade honom från Falun till Uppsala eftersom de har bättre utrustning. Himla otur och där var det riktigt nära ett tag, men han klarade den krisen också och efter en månad fick han komma tillbaka till Falun igen. I efterhand kan jag nästan tycka att det var himla otur att han inte fick somna in då, eftersom resten av tiden mest var ett långt utdraget lidande till ingen nytta. Men icke.

Himla otur var det ju också att man fått lov att lämna buken öppen så han låg som ett stort paket med ett jätteförband på magen med 4 dränageslangar som ständigt läckte otäcka vätskor ut i påsar. Sen följde ytterligare fyra månader av himla otur blandat med hopp om bättring. Infektioner som kom och gick, sövning och omläggning av magen varannan, var tredje dag. Himla otur var det ju att tarmarna växte fast på bukväggen, att buken var ett enda ärrigt katastrofområde och att en fistel utvecklades som man inte fick bukt med. (Jag har sedan fått reda på att det var ett mission impossible, det läkarna hoppades på. Det fanns ingen fri passage i tarmen som de trodde. Hans utsikter för att bli frisk var så gott som obefintliga. Han hade kunnat överleva kanske, men osäkert till vilken slags liv.)

Himla otur att han till slut fick så svåra smärtor att inget smärtstillande hjälpte, det gjorde honom mest konstig. Himla otur att han till slut inte orkade kämpa längre utan nog ville dö.

Himla otur att vi under sju månader aldrig kunde prata med varandra ordentligt p g a respirator och ibland förvirring. Himla otur att så mycket förblev outrett. Frågor jag aldrig får svar på.

Bara otur. Ren skär jävla otur. Ingen hade kunnat göra något bättre än vad den gjorde, han fick en ypperlig vård. Ibland är allt bara en himla otur helt enkelt.

11. Memory

23 Nov

Vi sitter i bilen på väg in till jobbet. En helt vanlig dag. Det är första vintern och jag är dödligt kär.

Jag som alltid är livrädd i halka annars är totalt lugn.

Jag tänker att jag inte är rädd för att om vi skulle dö nu så skulle det inte göra nåt för livet kan inte bli mer perfekt än så här och jag kan inte bli lyckligare än vad jag redan är.

Tidigt år 2003.

7. Heaven

26 Jul

På morgonen den 5:e juli somnade min sambo in, ganska exakt sju månader efter att han akut togs in på lasarettet. En vecka före hans död, fick jag besked av läkarna att det inte var meningsfullt att sätta in någon behandling för den organsvikt som nu tillstött utöver alla svåra komplikationer han redan hade till den bukspottkörtelinflammation som var ”originalsjukdomen”. Den sista tiden var plågsam för honom, med svåra smärtor och ångest. Och han hade nog själv gett upp också. Kroppen var i så dålig kondition och han orkade inte mer. De sista dagarna var han i alla fall nedsövd så han slapp lida och döden var odramatisk. Jag satt hos honom direkt efteråt och konstaterade att inget med detta var farligt. Han var fortfarande varm när jag strök på honom, den enda skillnaden mot nyss var att bröstkorgen inte höjde och sänkte sig längre. Han såg fridfull ut.

Nu går jag här i huset ensam – begravningen är avklarad och mina barn och mitt barnbarn har åkt hem till sitt. Det är så mycket som ska göras så jag vet inte om jag ska börja ta tag i något eller skita i allt och bara fortsätta vegetera eller åka bort några dar. Tröttheten är kompakt. Jag gråter just inte, men är trött, trött in i märgen. Och jag vet faktiskt inte om jag greppat ännu att han faktiskt inte kommer hem mer. Ibland känns det som det gjort hela våren – att han fortfarande är på lasarettet men att jag inte hälsat på på ett bra tag.

Begravningen blev så vacker och jag är stolt (om man nu kan säga så) över utformningen och över musikvalet som blev så perfekt det kan bli. De som sjöng och spelade var gamla elever T jobbat med flera gånger i skolan. Killen spelade gitarr som en gud, hans fru sjöng som en ängel och hennes syster spelade elpiano. Utan dem hade det blivit platt. Flera jag pratat med efteråt trodde att T själv skulle ha velat haft det precis så där.

Och ”heaven” då? Apropå rubriken och projekt 100? Det kommer ni att förstå när ni läser det lilla talet jag höll. Jo, för jag vågade hålla tal. Både på svenska och på engelska (eftersom T:s bäste vän från England var där). Och rösten höll. Och jag är så stolt över mig själv att jag gjorde det.

”Vem var T?

Alla här minns honom naturligtvis på olika sätt, beroende på viket förhållande man hade till honom.

Han var många saker – en älskad sambo, pappa, morfar, farfar, son och bror. En engagerad lärare, omtyckt av sina elever, en god vän som ställde upp när någon behövde hjälp.

Han hade humor, en stark integritet och en envishet på gränsen till tjurskallighet. Och han var en kämpe. Det manifesterade sig tydligt under hans sjukdomstid då han fick en läkare att raka honom på huvudet och göra en mohawkfrisyr på honom – bara för att symbolisera att han krigade mot sjukdomen.

Han vann många slag under den här tiden, men tyvärr vann han inte kriget. Nu har han fått ro efter allt som plågade honom och det unnar vi honom. Sinnesro.

T älskade musik, ljud- och ljusteknik och dyra skor och han var också en Englandsvän av stora mått. Hans resor dit under åren var många, säkert 50-60 stycken. Och varje gång han satt fot på engelsk mark sa han ”nu är jag hemma”.

Han hade en dröm om att någon gång få bo där, kanske på sin ålders höst. Nu blev det inte så. T var inte religiös men om det finns något slags Nangijala man kommer till när man dör så kan vi alltid hoppas för hans skull att det ser ut lite som Devonshirekusten och att de pratar engelska där! Då är han hemma.

Farväl T och tack för allt!

Och så vill jag läsa Sinnesrobönen som betydde mycket för T:

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.”

6. Break away

25 Apr

Jag försöker igen med bloggutmaningen 100. Livet kom emellan. Min sambo höll på att dö. Ja, så var det faktiskt och sen dess har jag inte mäktat med att ta itu med utmaningen igen. Nu är det vår och ja, visst är han sjuk ännu, men jag måste försöka leva ändå.

Break away

Jag går ensam i det hus som är mitt men ändå inte.
Ibland önskar jag att jag bara kunde åka ifrån allt det här.
Saker jag inte vill ha, en plats jag inte vill bo på.
Skapa mig något eget, få det som jag vill ha det.

När vintern kom skulle jag försökt hitta modet att tala med dig.
Hitta samtalet igen om vad som är viktigt. Frågat vad som var fel.

Allt slogs i spillror en mörk natt och sen dess existerar jag bara i ett väntrum.
Väntar på tecken, väntar på besked, väntar på förbättring.

Som att vara ofrivilligt singel, fast värre, för jag är inte fri.
Man överger inte. Man bryter sig inte loss. Man stannar kvar.
Det finns inget alternativ.
Törs inte tänka på framtiden, hur det ska bli sen.
Bättre? Sämre? Ickeliv? Riktigt liv?

Sitter kvar i väntrummet. Låtsaslever så länge.