Arkiv | tankar RSS feed for this section

En bloggsvikares bekännelser

1 Jan

I ett fåfängt försök att återuppta bloggandet, loggar jag in på WordPress och finner att den senaste posten är från 28/2 förra året!

Är bloggandet som företeelse dött och begravet för den stora massan? Jag vet inte. Jag vet bara att jag så gott som aldrig läser bloggar längre. Och det i sin tur kan bero på att mitt internetanvändande har ändrats kapitalt det senaste två åren.

2010-11: Det första jag gör när jag kommer hem från jobbet är oftast att sätta på datorn. I Firefox har jag en RSS-läsare som heter Newsfox som visar bloggarna på det sätt jag vill – med bilder o grafik och allt, precis som de ser ut. Jag går igenom nya inlägg på de 60-70-talet bloggar jag prenumerar på, kollar lite andra sajter på datorn, skriver ev ett eget blogginlägg. Twittrar gör jag dock helst från iPhonen då det är smidigare. Facebook kollar jag mest från datorn.

2013: Datorn kanske sätts på nån gång/vecka när jag verkligen behöver. Resten av dagarna använder jag bara iPhonen och ibland iPaden. De enda gånger jag läser bloggar (i princip) är när någon länkar till en blogg från Twitter. Jag kollar i princip aldrig mitt Newsfox. De flesta bloggar jag prenumererade på uppdateras inte längre och jag letar inte reda på några nya. Jag försökte verkligen ett tag hitta någon bra RSS-läsare till iPaden men jag har inte hittat någon som lever upp till mina önskemål.

Det är rätt intressant att se hur ens dator-/internetanvändande förändras i takt med den tekniska utvecklingen. Vad kommer härnäst? Och är det någon idé att fortsätta blogga alls – är det någon som läser bloggar längre? Jag vet inte. Jag vet ju hur jag själv använder internet. Det ska gå snabbt och vara lättillgängligt. Twitter och Instagram och mycket lite Facebook räcker nästan. Det finns bara en viss summa tid också. Och ibland känner jag att jag tillbringar för mycket tid med sociala media ändå.

Men ibland kliar det i fingrarna att skriva något längre och mer sammanhängande än de snuttifierande 140 tecknen. Speciellt när jag som nu varit ledig ett tag och den kreativa delen av hjärnan börjar vakna till liv igen.

Annonser

Lättare, #036

27 Feb

Efter att en del jobbfrågor löst sig, några uppskjutna privata telefonsamtal ringts och lite mediyoga gjorts, så snurrar det inte riktigt lika mycket i hjärnan nu och magen håller sig still.

Men morgnarna är jobbiga. Jag är oftast så trött så jag mår illa och imorse fick jag äta frukosten i omgångar. Först yoghurten, så fick jag gå och lägga mig på sängen och djupandas en stund, sen fick jag i mig teet och smörgåsen.

Vill inte ha det så här, men jag vet ju inte ens riktigt vad det beror på. Sömnbrist? Jag har svårt att komma i säng på kvällarna men igår var jag duktig och fick nästan 8 timmars sömn! Jag ska lägga mig tio ikväll också har jag lovat mig.

Oro, #035

26 Feb

Jag önskar så att jag kunde sluta oroa mig för allting. Små saker, stora saker, skitsaker – allt! Det är fasen inte normalt. Tror jag. Jag har ju bara insyn i min hjärna, ingen annans.

Saker händer på jobbet som oroar mig. En förhandling imorgon som ingen vet hur den slutar. Ett pressat läge. Jag står inför en uppgift som jag aldrig gjort förut och som jag inte vet riktigt hur jag ska utföra. Jag måste ringa en massa och styra upp möten. Och jag ska resa en del framöver i samband med detta. Det oroar mig.

Jag ska träffa dejten till helgen, ska åka hem till honom. Mötet i sig är jag inte orolig för, men däremot för att jag ska åka de sex milen dit och hem! Jag hatar att köra bil på vintern och är bara skiträdd att det ska bli snöoväder och halkigt. Dessutom vill jag köra när det är ljust och därför vill det till att jag kan sluta tidigare på fredag så jag hinner innan det blir mörkt. Det oroar mig.

Jag ringde till en restaurang och beställde bord idag. Jag hade då gruvat mig i två dar.

Jag blir tokig på mig själv som känner så här inför okända saker och inför saker jag inte gillar att göra, som t ex att ringa.

Min oro yttrar sig mest i att min inre teater spelar upp detaljerade scener hela tiden, innehållande alla de här sakerna jag ska göra – minsta skitgrej som hur jag ska boka tågbiljetter, till rapporter jag ska skriva, till telefonsamtal som jag går igenom i förväg. Och det är så himla jobbigt när hjärnan inte kan sluta tänka.

Jag uppfattas nog i allmänhet som en stark person med rätt mycket skinn på näsan, fast jag för det mesta är skitskraj och osäker.

Ibland vill jag bara ge upp, säga ”jag klarar inte det här” och stanna hemma och ligga i fosterställning.

Det går åt jäkligt mycket djupandning och mediyoga ibland kan jag ju säga.

Att rita en katt, #027

18 Feb

Ibland behövs det inte mer. Rita en liten katt med hatt. Det enkla kan vara det finaste ibland. Och jag tänker lite på de katter som tassat in i och ut ur mitt liv.

how to draw a cat

Och att katt fattas i mitt liv numer.

rabarber

Buster i rabarbern

17. Blood

30 Jun

Blod. Ordet inspirerar mig inte just till att skriva något, så det kanske är därför blogginlägget dröjt.

För oss kvinnor är blodet en ständig följeslagare genom livet. Varenda jävla månad detta smärtsamma kladdande. Jag har aldrig förstått mig på de som sagt att de absoluut inte skulle vilja vara utan sin mens, eftersom det får dem att känna sig så kvinnliga. Hade det funnits ett piller som garanterat ofarligt tog bort mensen så hade jag gladeligen svalt det. Det hade varit underbart att bara kunna knäppa på den när man velat bli gravid och stänga av den när den inte behövdes.

Nu är jag i det stadiet av mitt liv när blodet är på upphällningen och det tackar jag för. Läste lite av en diskussion på Twitter för några dar sen om klimakteriet. Några tyckte det märktes tydligt att de liksom var osynliga nu. Inte fick några blickar. Jag gjorde ett inlägg där jag lite skämtsamt skrev att jag inte märkte nån skillnad, eftersom jag aldrig fått några blickar. Och det stämmer. Jag har aldrig varit nog snygg för att dra mäns blickar till mig men känner mig definitivt inte mindre kvinnlig nu än när jag var i ”fertil” ålder. Tvärtom. Så det så. Det sitter inte i blodet liksom.

16. Questioning

21 Apr

Med ålder och tilltagande trötthet och en känsla av att vara rätt blasé,  ifrågasätter jag inte så himla mycket nu för tiden. Annat var det förr, när jag kunde gå i taket för en verklig eller inbillad oförrätt. På jobbet mest då. I mina relationer har jag väl för det mesta varit totalmesig.

Om jag ifrågasätter måste jag också ta ställning och kanske handla i enlighet med det. Det är inte det lättaste alla gånger.

Jag ifrågasätter varför du är kvar i en relation du inte trivs i. Men jag ifrågasätter inte att du inte kan kasta dig ur den genast. Jag ifrågasätter egentligen inte mitt eget handlande, trots att många skulle göra det. Livet kan ta slut vilken minut som helst. Det ifrågasätter jag inte.

Jag ifrågasätter inte att meningen med livet är kärlek. Det är jag fullständigt övertygad om. Så kom då.

15. Silence

14 Apr

Jag finner mig bloggandes alltmer sällan. Jag vet inte varför – om det är tids- eller intressebrist. Andra sociala media tar upp så mycket av min tid, mest Twitter. För mycket tid kanske – jag har numer svårt att läsa böcker. Jag kommer liksom aldrig fram dit. Lägger mig på kvällen och kollar in allt möjligt på iPhonen eller iPaden – twittrar, Wordfeudar, kollar Facebook m m. När jag till slut lyckas lägga ifrån mig telefonen och tar boken, somnar jag efter två sidor.

Tystnad.

Ordet innebär så mycket. Tystnad här på bloggen. De längre skrivna orden som får stå tillbaka för 140-teckenspråket.

Tystnad för mig rent fysiskt också.

Det har varit måndagar när jag kommer till jobbet och inser att jag inte använt min röst på hela helgen. Inte pratat med en enda människa. Jag, som är så himla pratsam. Egentligen. Ibland känns det som att när jag väl får prata med någon så väller det ut alldeles för mycket, jag dränker dem i prat.

Ensamhet är ett jävla stigmata.

13. Misfortune

4 Dec

Min hädangångne sambo skapade på 70-talet (på den tiden var vi kompisar, inte lovers) ett uttryck en midsommar, som sedan följt med genom livet. I sin fyllgalenskap började han kalla allt som var positivt för ”attans klämmigt” och saker som gick fel benämndes ”himla otur”. Kanske inte låter så jäkla kul men vi skrattade oss i alla fall oss fördärvade åt det då. Killarna som försökte slå upp sitt tält uppe i hopptornet i sjön vid campingplatsen och inte hittade nånstans att slå ner tältpinnarna möttes med ett beklagande ”himla otur” medan vi vred oss i skratt o s v.

”Himla otur” betecknar väl det min sambo råkade ut för också. För exakt ett år sedan kom ambulansen och hämtade honom mitt i natten när han helt plötsligt vaknat med svåra magplågor. Nästa dag konstaterades inflammation i bukspottkörteln. Himla otur eftersom det främst är en sjukdom som drabbar de som supit hårt ett tag och han inte rört en droppe alkohol på tio år. Nå, det brukar ta 14 dagar så är man på benen igen. Dagen efter fick han dock lov att få respiratorhjälp genom rör i halsen eftersom svullnaden i buken tryckte på lungorna och gjorde det svårt att andas. Himla otur. Nå, bara svullnaden gick ner skulle det nog gå att koppla bort respiratorn. Man försökte efter några dar. Himla otur, det gick inte så bra, så nu var man tvungen att göra hål i halsen och koppla in respiratorn ordentligt eftersom man inte kan ha slang ner i halsen så länge. 14 dagar gick. Ingen bättring och ingen kunde säga hur lång tid det skulle ta. Himla otur.

Så fort viss bättring syntes åkte han sedan på nån infektion så att febern steg och han blev sämre. Himla otur, för det är sånt man råkar ut för när man ligger på sjukhus och i respirator. Men han var vid gott mod. Vaken och med hela tiden och körde med sköterskorna så gott han kunde. Efter nån månad hittade man plötsligt fri gas i buken och fick lov att akutoperera. Himla otur, men operationen gick bra och han blev genast bättre igen. Infektionsproverna sjönk och han blev piggare igen. Precis när man trodde att ”nu vänder det” fick han blödningar i buken och man skickade honom från Falun till Uppsala eftersom de har bättre utrustning. Himla otur och där var det riktigt nära ett tag, men han klarade den krisen också och efter en månad fick han komma tillbaka till Falun igen. I efterhand kan jag nästan tycka att det var himla otur att han inte fick somna in då, eftersom resten av tiden mest var ett långt utdraget lidande till ingen nytta. Men icke.

Himla otur var det ju också att man fått lov att lämna buken öppen så han låg som ett stort paket med ett jätteförband på magen med 4 dränageslangar som ständigt läckte otäcka vätskor ut i påsar. Sen följde ytterligare fyra månader av himla otur blandat med hopp om bättring. Infektioner som kom och gick, sövning och omläggning av magen varannan, var tredje dag. Himla otur var det ju att tarmarna växte fast på bukväggen, att buken var ett enda ärrigt katastrofområde och att en fistel utvecklades som man inte fick bukt med. (Jag har sedan fått reda på att det var ett mission impossible, det läkarna hoppades på. Det fanns ingen fri passage i tarmen som de trodde. Hans utsikter för att bli frisk var så gott som obefintliga. Han hade kunnat överleva kanske, men osäkert till vilken slags liv.)

Himla otur att han till slut fick så svåra smärtor att inget smärtstillande hjälpte, det gjorde honom mest konstig. Himla otur att han till slut inte orkade kämpa längre utan nog ville dö.

Himla otur att vi under sju månader aldrig kunde prata med varandra ordentligt p g a respirator och ibland förvirring. Himla otur att så mycket förblev outrett. Frågor jag aldrig får svar på.

Bara otur. Ren skär jävla otur. Ingen hade kunnat göra något bättre än vad den gjorde, han fick en ypperlig vård. Ibland är allt bara en himla otur helt enkelt.

8. Innocence

28 Jul

När jag ser in i det lilla barnets oskyldiga blå ögon, har jag väldigt svårt att tänka mig att vissa människor skulle födas onda.

7. Heaven

26 Jul

På morgonen den 5:e juli somnade min sambo in, ganska exakt sju månader efter att han akut togs in på lasarettet. En vecka före hans död, fick jag besked av läkarna att det inte var meningsfullt att sätta in någon behandling för den organsvikt som nu tillstött utöver alla svåra komplikationer han redan hade till den bukspottkörtelinflammation som var ”originalsjukdomen”. Den sista tiden var plågsam för honom, med svåra smärtor och ångest. Och han hade nog själv gett upp också. Kroppen var i så dålig kondition och han orkade inte mer. De sista dagarna var han i alla fall nedsövd så han slapp lida och döden var odramatisk. Jag satt hos honom direkt efteråt och konstaterade att inget med detta var farligt. Han var fortfarande varm när jag strök på honom, den enda skillnaden mot nyss var att bröstkorgen inte höjde och sänkte sig längre. Han såg fridfull ut.

Nu går jag här i huset ensam – begravningen är avklarad och mina barn och mitt barnbarn har åkt hem till sitt. Det är så mycket som ska göras så jag vet inte om jag ska börja ta tag i något eller skita i allt och bara fortsätta vegetera eller åka bort några dar. Tröttheten är kompakt. Jag gråter just inte, men är trött, trött in i märgen. Och jag vet faktiskt inte om jag greppat ännu att han faktiskt inte kommer hem mer. Ibland känns det som det gjort hela våren – att han fortfarande är på lasarettet men att jag inte hälsat på på ett bra tag.

Begravningen blev så vacker och jag är stolt (om man nu kan säga så) över utformningen och över musikvalet som blev så perfekt det kan bli. De som sjöng och spelade var gamla elever T jobbat med flera gånger i skolan. Killen spelade gitarr som en gud, hans fru sjöng som en ängel och hennes syster spelade elpiano. Utan dem hade det blivit platt. Flera jag pratat med efteråt trodde att T själv skulle ha velat haft det precis så där.

Och ”heaven” då? Apropå rubriken och projekt 100? Det kommer ni att förstå när ni läser det lilla talet jag höll. Jo, för jag vågade hålla tal. Både på svenska och på engelska (eftersom T:s bäste vän från England var där). Och rösten höll. Och jag är så stolt över mig själv att jag gjorde det.

”Vem var T?

Alla här minns honom naturligtvis på olika sätt, beroende på viket förhållande man hade till honom.

Han var många saker – en älskad sambo, pappa, morfar, farfar, son och bror. En engagerad lärare, omtyckt av sina elever, en god vän som ställde upp när någon behövde hjälp.

Han hade humor, en stark integritet och en envishet på gränsen till tjurskallighet. Och han var en kämpe. Det manifesterade sig tydligt under hans sjukdomstid då han fick en läkare att raka honom på huvudet och göra en mohawkfrisyr på honom – bara för att symbolisera att han krigade mot sjukdomen.

Han vann många slag under den här tiden, men tyvärr vann han inte kriget. Nu har han fått ro efter allt som plågade honom och det unnar vi honom. Sinnesro.

T älskade musik, ljud- och ljusteknik och dyra skor och han var också en Englandsvän av stora mått. Hans resor dit under åren var många, säkert 50-60 stycken. Och varje gång han satt fot på engelsk mark sa han ”nu är jag hemma”.

Han hade en dröm om att någon gång få bo där, kanske på sin ålders höst. Nu blev det inte så. T var inte religiös men om det finns något slags Nangijala man kommer till när man dör så kan vi alltid hoppas för hans skull att det ser ut lite som Devonshirekusten och att de pratar engelska där! Då är han hemma.

Farväl T och tack för allt!

Och så vill jag läsa Sinnesrobönen som betydde mycket för T:

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.”

5. Seeking solace

6 Feb

Skam till sägandes var jag tvungen att googla på vad ”solace” betyder och om jag fattar rätt så är det ”tröst” eller ”lindring”. Jag funderade lite på vad jag gör när jag söker tröst eller lindring. Jag kom faktiskt inte på så himla mycket annat än banala saker som tröstshopping och tröstätning.

Men idag fick jag nåt slags tecken tror jag. Utanför kiosken hemma hittade jag en tappad söndagsbilaga som jag helt fräckt snodde för att ha att kolla i på tåget jag väntade på. I bilagan hittade jag en dikt av Charles Bukowski som heter ”The laughing heart”. Jag tyckte den var fin och rev ur dikten och stoppade i väskan och lämnade resten av bilagan på tåget.

Sen kom jag på det! Här var de ju – orden som kan ge tröst och lindring i svåra stunder! Perfekt till 5:e bloggämnet. Jag brukar ha svårt att ta till mig dikter, men den här gick direkt till hjärtat.

”The Laughing heart

your life is your life

don’t let it be clubbed into dank submission.

be on the watch.

there are ways out.

there is a light somewhere.

it may not be much light but

it beats the darkness.

be on the watch.

the gods will offer you chances.

know them.

take them.

you can’t beat death but

you can beat death in life, sometimes.

and the more often you learn to do it.

the more lights there will be.

your life is your life.

know it while you have it.

you are marvellous

the gods wait to delight

in you.”