När allt är över, #018

9 Feb

Jag kom, men lite, lite försent. T hade redan dött när jag kom till sjukhuset den där tisdagsmorgonen i juli. Jag hade vakat i flera dagar, medveten om att det inte var långt kvar, men just den här morgonen när narkosläkaren ringde, var jag 500 meter bort och låg och sov hos min bror M. Jag slängde på mig kläderna och skyndade till intensiven, men som sagt kom jag lite försent. Jag fick komma in på rummet efter en stund och för första gången på sju månader såg jag min sambo utan slangar och respirator. Jag minns knappt vad läkaren och sköterskorna sade, bara att hjärtat helt enkelt stannat och att det hade varit helt odramatiskt.

Jag satte mig ner hos honom, tog honom i handen som ännu var varm och strök honom på armen som jag gjort så många gånger de senaste månaderna. Jag grät lite grand, men efter det grät jag nästan inte alls.

De lämnade mig ensam i rummet och jag satt där en lång stund. Så det var så här det var, döden? Konstigt nog var det inte ett dugg skrämmande, snarare tvärtom. Han såg ganska fridfull och lite lättad ut, lite uppsvullen i ansiktet, men annars var det enda ovanliga med honom att han var totalt orörlig. Bröstet höjde och sänkte sig inte alls och händerna som tidigare plockat oroligt på lakanet, var stilla. Jag gick ut i väntrummet efter ett tag och då gjorde de i ordning honom, bäddade fint och satt en blomma på bordet bredvid. Sen gick jag in och satt en stund till. Nu började han se lite mer död ut, ansiktet hade antagit en mer vaxartad ton och han började bli kall. Det var dags att gå kände jag.

Jag var lugn som en filbunke när jag tog hand om alla hans saker i papperskassar och bar ut dem till bilen. Det var så mycket så jag fick gå två gånger – gitarren tog jag sist. Gitarren som han envisats med att få dit, men som han aldrig orkat spela på. Jag bytte några ord med sköterskorna och sjukgymnasten, de var ganska nedslagna de också, T hade varit hos dem så pass länge och varit så speciell att de var klart berörda av hans bortgång. Jag tackade för den fina vård han fått och med gitarren i handen gick jag till bilen och började åka hemåt. Hem till ett nytt liv. T var borta. Det var slut på hans plåga och min oro. Jag kände en viss lättnad men även en monumental tomhet.

Vacklande och velande, #017

8 Feb

Jag vill men ändå inte. Jag vill ha mer än jag kan få och därför velar jag. Vacklar.

Ska jag nöja mig med smulorna och det lilla jag kan få?

Eller sätta ner foten och säga Stopp, nej jag vill inte mer? – Kom igen den dag du är fri.

Alla vill vi bli sedda och bekräftade och jag är inte mer än människa. Men jag skulle gärna vilja ha någon som vill ha hela mig och inte bara små bitar när det passar.

Kärleksbrist är svårt. Alla vill vi bli älskade.

Om så bara för en stund och på låtsas.

Stick! #016

7 Feb

Jag har kommit in i en stickperiod, efter att inte ha stickat på många år. Jag började med en tröja som dock blev helt misslyckad – stor som ett hus och totalt oformlig – och nu har jag gått över till raggsockor. Det är roligt för det går fort, men ändå är det lite pill för att få till hälen o s v. Nu har jag gjort ett par till min dotter och ett par till min svärdotter och snart är jag klar med ett par till mig. Sen vet jag inte vad jag ska hitta på – matchande vantar kanske?

20130207-223738.jpg

Kort-kort, #015

6 Feb

Dagens inlägg blir av det kortare slaget på grund av tids- och fantasibrist.

Jag har börjat en fortsättningskurs i mediyoga idag efter jobbet och det känns så bra. Vi är en liten grupp på fem personer + lärare i ett litet rum och det känns intimt och bra. Vi yogar inte bara utan pratar lite före och efter också. Nu sitter jag här och är alldeles avslappnad och fin.

Konstaterar också att min tjej, mitt yngsta barn, fyller 28 år idag. Alltså är jag svingammal. Fast jag började ju rätt tidigt. Och jag känner mig inte så gammal. Så det så!

Nu ska jag se Uppdrag Granskning för en gångs skull.

Köpstopp, #014

5 Feb

Ett I-landsproblem så klart, men jag måste utlysa ett köpstopp för mig själv 2013. Det gäller skönhetsprodukter! Efter att ha varit medlem i Glossybox i ett år har jag mina badrumsskåp fullmatade med små flaskor och burkar med krämer och allehanda smink, som jag helt enkelt måste försöka använda upp innan jag köper mer. Glossybox är i och för sig väldigt trevligt – man prenumererar på en liten lådda som kommer varje månad fylld med 5-6 olika produkter, en del i miniförpackningar och ibland även i fullstora förpackningar. Värdet på innehållet om man skulle köpa det över disk överstiger alltid priset man betalar per box med råge. Dessutom har jag ett gäng fina rosa boxar jag kan använda när jag vill ge bort en present. Men nu efter jul sa jag alltså upp prenumerationen. Jag hinner helt enkelt inte med!

Och sen ska vi inte tala om nagellack som köps ibland och ögonskuggor i nån nyans som jag får för mig att jag saknar och sen när jag kommer hem visar det sig att jag har en nästan identisk redan.

Till det ska läggas att jag oerhört sällan sminkar mig över huvud taget. Jag har aldrig förstått mig på det där att det skulle vara omöjligt att gå ut omålad och jag har vid min mogna ålder inte ens riktigt nån kläm på hur jag ska sminka mig. Jag har väl alltid tyckt att det inte varit så stor idé – mission impossible liksom. Även fast jag själv kan se att lite färg här och var faktiskt livar upp lite. Men orka klockan sju på morgonen! Och så sminkar jag mig ibland och så glömmer jag bort att jag gjort det och gnuggar mig i ögonen. Och har jag mascara så tycker jag att jag blir irriterad på ögonen framåt eftermiddagen (kan ju bero på att jag gnuggat mig i ögonen dårå).

Jag vet. Jag kommer aldrig att bli någon fin dam hur jag än försöker. Det är kört.

Men köpstopp 2013 då. Tummis på det. OBS! gäller dock inte förbrukningsvaror såsom duschkräm, bodylotion, schampo, balsam, hårstylingprodukter o tandkräm e t c. Det går ju liksom åt. Men jag måste göra slut på de där udda provflaskorna jag har av sånt också.

Detta inlägg är inte sponsrat av Glossybox även om man kanske skulle kunna tro det, men jag tycker faktiskt det är en rätt kul idé.  Och det är alltid kul att få paket! 🙂

Hormonkriget, #013

4 Feb

Jag är i krig med min kropp känns det som. Kalla det hormonkrig. Kalla det klimakterium. Klimakterium. Det finns väl knappt nåt ord i det svenska språket som är så bespottat och hånat.

– ”Klimakteriekärring!” Ett skällsord som yngre (både män och kvinnor) och äldre (män) gärna tar till för att sätta en bestämd, lite äldre kvinna, på plats. En kvinna som vet vad det vill säga att vara i klimakteriet använder det nog knappast som skällsord. Jag önskar det fanns nåt bättre ord för att beskriva det som händer i kroppen när östrogenet är på upphällningen. Jag har inget bättre ord i alla fall. Jag vet inte varför tillståndet är så hånat. Jag är för sjutton samma människa bara det att det händer saker i kroppen på mig som jag inte kan hjälpa!

Jag vet bara att de tre år jag nu ätit östrogentabletter har varit en välsignelse. Människan som existerade ett tag före det, var helt enkelt inte jag. Men nu är det ju så att skrämselpropagandan för den (minimalt vad jag tror) ökade risken för bröstcancer om man äter östrogen för länge, fick mig nyligen att tänka att jag nog måste prova nåt annat. Sagt och gjort, jag läste på och hittade en kräm som heter ProgesterAll som innehåller ett naturligt progesteron som ska boosta den egna tillverkningen av östrogen och kanske räcka till för att häva besvären. Jag hade en förpackning med piller för tre månader kvar att hämta ut på apoteket, men istället började jag med krämen för 14 dar sedan.

Och jag har försökt, men nej. Redan efter nån dag började helvetet igen. För den som aldrig haft en värmevallning är det svårt att förklara hur det känns. Det värsta är inte att svettas tycker jag, utan  hur det känns före. Det är en obehagskänsla som börjar nånstans i bröstet, sprider sig i hela kroppen, det blir nästan svårt att andas, jag blir varmare och varmare och sen bryter en svettattack ut som varar en stund. Ok, det kan jag kanske stå ut med några gånger per dag även om det är läskigt, men när jag vaknar flera gånger per natt av nån slags panikkänsla så är det fan inte kul. Först det här trycket över bröstet, det är det jag vaknar av, sen kommer svetten och jag förstår vad det var jag vaknade av. Sömnen blir helt sönderhuggen. Dessutom känner jag mig grinig, elak och låg – liksom ingen lust med något alls. Och kom ihop mig med min bästa jobbkollega också härom dagen så jag stod och skrek åt honom. Inte heller kul.

Morgon och kväll skulle jag massera in en liten klutt med kräm och inte vet jag om jag skulle mått ännu värre utan detta, men tydligen biter inte krämjäveln på mig eller så orkar jag inte vänta 26 dar (som är perioden man ska köra först innan man tar paus 5 dar). Men det stod också i mina anvisningar att om man har för lite östrogen för att krämen ska hjälpa så måste man eventuellt tillföra det också. Och då är vi ju tillbaka på ruta ett. OCH JAG STÅR INTE UT LÄNGRE…

I morse gick jag till apoteket direkt de öppnade och hämtade ut förpackningen med Trivina och slukade piller 1 på en gång. Om nån månad får jag ringa gyn och fråga om de kan vara så snälla och skriva ut för ett år till. Jag vill leva, inte överleva.

Så om några dar är jag förhoppningsvis nog kåt, glad och tacksam igen !

Prata om det, #012

3 Feb

Trots att vi skriver 2013 finns det mycket som fortfarande är skamfullt och svårt att tala om.

Alkoholism – folk pratar gärna om vad de gjort på fyllan, men ack den som går över gränsen och inte klarar alkoholen. Den talar vi inte om. Eller jo, vi kanske talar om bakom ryggen, men absolut inte med. Här tassas det på tå.

Psykisk ohälsa – fysiska sjukdomar är inget problem, men är det i skallen det sitter så är det genast lite skamligt, trots att var och varannan verkar käka nån form av lyckopiller.

Pengar – spelar ingen roll om du har för lite eller mycket, det är ett väldigt känsligt ämne. Är man fattig ska man skämmas för det och har man det gott ställt, ska man helst skämmas för det också.

Ensamhet – det är så stigmatiserande så det är inte klokt! Men nu tänkte jag prata lite om det i alla fall:

När man inte har några vänner att vara med (nu talar jag bara om IRL:et) blir man lätt lite konstig och ju längre tiden går desto konstigare och svårare blir det att över huvud taget träffa folk. Jag glömmer bort hur man ska bete sig och kan inte de sociala koderna längre. Jag har odlat nån slags bild av mig själv som den som gärna umgås med folk och att jag skulle vilja ha kompisar, men vem vet – jag kanske har fel? Jag kanske är urtypen för en eremit egentligen? Utstrålar jag nån slags ge-fan-i-mig-attityd? Jag tycker själv att jag är rätt trevlig, har en god portion humor och är snäll. Ändå är det ingen som vill hänga med mig. Och hur är man en vän? Jag har ingen som helst aning eftersom jag inte haft nån ”bästis” sen jag gick på gymnasiet. Och det är väldigt längesedan. Det skrivs så mycket om systerskap och fina vänner men jag har fan aldrig upplevt nåt systerskap, mest falskhet och nån jag trodde var en vän, som egentligen bara utnyttjade mig för sina egna syften.

Vad är det som gör att jag inte vågar närma mig människor, att fråga om nån vill komma hem på kaffe eller följa med på bio eller vad som helst? För det första har jag inte så många människor i min närhet, så urvalet är skralt. För det andra är jag så fruktansvärt rädd att bli avvisad och det tror jag hänger ihop med mobbing när jag var yngre. Jag var väl ofta den där som fick vara med på nåder eller inte alls. Därför tror jag liksom inte från början att någon vill vara med mig. Då skulle de väl fråga? Varför ska bara jag fråga? För det tredje beror det kanske också på min telefonfobi. Jag kan inte ringa till folk bara för att småprata, jag ringer knappt till mina barn ens fast jag gärna pratar med dem och jag avskyr att prata i telefon. Då är det svårt att upprätthålla kontakter också. Eller har varit i alla fall, tills internet gjorde entré.

Nästan alla jag lärt känna de senaste 15 åren, har jag lärt känna genom internet. Och det finns många fina människor där och jag har träffat många IRL. Men de är ju långt bort! Jag talar om det där vardagliga umgänget på hemmaplan. Som inte finns då.

Jag led väl inte så mycket av det här när jag var i ett förhållande, då var ju min partner min bästa vän, men nu när jag är singel är det ett skit. Jag kan ju inte ens gå ut nånstans och eventuellt träffa någon ny partner eftersom jag inte törs gå ut själv och inte har någon att gå ut med.

Alltså sitter jag hemma och tittar på TV medan jag twittrar ungefär. Då känns det som jag har sällskap i alla fall.

Och om ni visste hur mycket jag skäms när jag skriver det här. Ni kan inte ana. För näst värst efter att vara ensam är att nån skulle känna att hen skulle förbarma sig över en och bjuda med en på nåt för att det är synd om en. Därför håller man tyst. Och när kollegan på jobbet frågar om man ska hitta på nåt kul i helgen ler man lite fånigt och rycker på axlarna bara.

Mat och kärlek #011

2 Feb

Min matdag idag (liksom många andra dagar) skulle man nästan kunna likna vid hur ett kärleksförhållande kan utvecklas. På morgonen (i början av förhållandet) har jag väldigt goda föresatser. Frukosten är en orgie i nyttigheter – yoghurt med bär och sockerfri müsli, hembakt dinkelbröd med skinka, frukt, en kopp té och allehanda kosttillskott. Den här dagen (det här förhållandet) ska minsann funka!

20130202-205446.jpg
Sen går dagen (förhållandet) vidare. Till lunch är det fortfarande balans. Relativt nyttigt, grönsaker till och ibland spicear man upp det lite för att det ska bli spännande (idag lite chicken ticka masala).

20130202-205756.jpg
Senare på eftermiddagen börjar det barka ur. Suget ökar efter onyttigheter. Man kanske till och med är otrogen och det slinker ner nåt sött och lockande.

20130202-210122.jpg
Före läggdags är det kört. Allt är över. Det gick inte den här gången heller… Men i morgon (eller nästa förhållande) då jäklar ska det bli andra bullar!

20130202-210304.jpg

I bloggvärlden igen, #010

1 Feb

Om inte annat så har den här bloggutmaningen fått mig att börja LÄSA lite bloggar igen. Och hej och hå, vad saker och ting har ändrat sig. Jag surfar med Firefox på datorn och till det har jag en RSS-läsare som heter NewsFox. Överlägset bäst, tycker jag som vill läsa bloggar som de ser ut på webben, inte som tråkig text bara. NewsFox visar inläggen som de ser ut och dessutom syns kommentarerna till inlägget på en gång, utan att man behöver klicka nåt extra.

Nå. Det var längesen jag öppnade NewsFox, men nu gick jag igenom min feed där och det visade sig att många av bloggarna inte ens finns kvar, eller inte har uppdaterats på nåt år eller så, så jag fick rensa bort en hel del. Sen lade jag till några nya feeds som jag hittat i den här blogg100-utmaningen, fast jag har inte hunnit gå igenom alla de bloggarna ännu för att se vad som kan vara intressant. Jag är inte så intresserad av rena yrkesbloggar, inte heller politiska bloggar, utan jag gillar mer att läsa om människor, relationer och tankar. Mellanmänskliga frågor. Och så är jag lite svag för humoristiska saker.

Jag skulle härmed vilja tipsa om några roliga bloggar jag haft i min feed länge och som fortfarande är igång:

Bloggfrossa & mannen som blev trött   MikeBike har tydligen oförtrutligt fortsatt leverera. Och är fortfarande rolig.

I skuggan av ett världsarv Jerry Niemi hanterar små miniatyrgubbar på ett alldeles fantastiskt sätt!

Fredrik Backmans blogg i Café. Men den torde väl vara välkänd. I alla fall sjukt rolig och bra.

Wulff & Morgenthaler  Inte precis en blogg, men en helt galen seriestrip varje dag. Utan skyddsnät

Och så en sexig sak som bonus:

Sex is not the enemy En Tumblr-blogg som visar bilder och text som inte kan förklaras, bara ses. Erotiskt, inte porr. Alla sorters människor och böjelser. Behövs för att höja medvetenheten hos vaniljmänniskor som mig t ex. 🙂

Men. Om jag nu vill läsa om människor, relationer och dylikt? Jag finner att jag knappt har några sådana bloggar i min feed. Någon som har några länktips kanske?

Att släppa taget, #009

31 Jan

Jag har nog släppt taget om det som var vi. Ibland skrämmer det mig hur lite jag känner och saknar. Var det inte värt mer? Jo, det var värt allt en gång. Det finns nog ingen som gjort mig så lycklig som du. Ingen som har gjort mig så illa heller. Just för att vi var så lyckliga, älskade varandra så självklart. Jag trodde inte att någonting kunde slå hål på det, nånsin. Men det kunde du.

Och även fast jag valde att stanna så fanns sveket där i bakgrunden hela tiden efter det.

Och pratet som fastnade i min hals. Som jag lovat mig själv att det aldrig, aldrig skulle göra igen.

Och rädslan för sidan av dig jag inte ville se. Den oresonliga, ilskna mannen, som vände mig ryggen.

Där emellan – helt ok. Men som förr blev det aldrig.

Det som har grämt mig är att jag aldrig fick nån chans att tala ut med dig. Jag hade tänkt att till julen när vi var lediga skulle jag ta mod till mig att ta upp det som tryckte mig. Varför ville du så sällan älska? Älskade du mig inte längre? Hade du ljugit för mig om viktig sak som jag kommit på av en slump? Men jag fick aldrig chansen. Helt plötsligt var det bara försent. Under de sju månader du var sjuk, kunde vi aldrig ha ett ordentligt snack, eftersom du inte kunde tala.

Vi hade mycket som var fint ihop, men samtidigt tror jag att du kanske inte var så bra för mig egentligen så mina känslor är så kluvna. Samtidigt som jag saknar dig så är jag kanske mer mig själv utan dig och det har gett mig dåligt samvete, men gör det inte längre.

Jag skrev ett brev till dig om allt det som gör mig ledsen och rädd och förbannad. Jag sparade det. Jag försonar mig med att jag aldrig kommer att få svar.

Jag släpper taget.

Sjuk, #008

30 Jan

Man ska aldrig sitta på jobbet och prata om hur längesen man var sjuk och hur pigg man är trots att nästan alla på jobbet varit sjuka. Sånt straffar sig omedelbart. Började frysa och känna mig ruggig igår och idag fick jag lov att stanna hemma.

Tittar på von Triers Melancholia på TV just nu och det gör en inte precis muntrare.

Igår bekymrade jag mig lite för att behöva ligga hemma och vara sjuk när det är hantverkare i lägenheten och härjar, men det hade jag inte behövt, för de kom ju naturligtvis inte.

Så långt räckte inspirationen idag…

Latmanspizza, #007

29 Jan

Visst. Det finns ingen godare pizza än en hembakt, gjord på deg som fått jäsa en timme och toppad med alla ens favoritgodsaker. Jag är helt med er där.

Men. Ibland är man trött. Och som idag, började jag helt plötsligt känna mig sjuk efter lunch. Jag frös och fick ont i skallen och nu i kväll känns det precis som om det är nån förkylning på gång. Jag hade tänkt göra broccoligratäng när jag kom hem, men orken fanns inte.

Här kommer min nya räddaren i nöden in. Och nu blir det tyvärr lite reklam också! Santa Maria – alla tacoälskande svenskars favoritmärke – gör tortillas som heter Pizzatortillas. De är lite tjockare än vanliga tortillas, finns i förpackning med 4 st och duger utmärkt till fuskpizza. Dessutom har de uppfunnit en slags texmexpizzasås som finns färdig på plastflaska, bara att klämma på och stryka ut. Två såna, idag med rökt skinka, banan (ja, jag gillar banan på pizza, frågor på det?), ost, ugn 250 grader högt upp i 5 minuter och kvällsmaten är hemma. Total tillagningstid ca 10 minuter. Dessutom inte alls äckligt. Jag har även provat med köttfärssås på istället för den där pizzasåsen och det var jättegott.
Ja, nedanstående bild illustrerande före och efter gräddning, visar dock att man måste sätta på timern så man inte glömmer att ta ut pizzorna i tid…

20130129-200529.jpg

To date or not to date, #006

28 Jan

Jag är med på en dejtingsajt. Dejtingsajter är konstiga. Det känns fruktansvärt onaturligt att sitta och söka bland profiler och foton för att försöka hitta nån som både har ett utseende i min smak och som kan uttrycka sig någorlunda vettigt. När jag sen hittar nån sån (verkar inte finnas många) så törs jag oftast inte skriva till denne p g a osäkerhet utan gör ett besök på hans sida, hoppas att han besöker mig tillbaka och att HAN vågar skriva nåt. Sjukt, jag vet. Och så skriver man lite med nån och det känns så krystat så det finns inte, eftersom de flesta män (som det verkar här i alla fall) är hopplösa på skriftspråk.

Igår läste jag en presentation som osade trevlighet med vidhäftat foto på karl som var helt i mitt tycke. Missförstå mig inte, jag har inga orealistiska förväntningar på vad en ful jävel som jag skulle kunna få, men alla har vi preferenser och JA, utseende spelar en viss roll. Men alla har olika smak. Karl-Gösta 58, med stor slokmustasch, raggarfrisyr och jätteölmage, går säkert hem hos många damer, men jag föredrar en slankare, mer slätrakad typ. Så är det bara. Ok, tillbaka till mannen jag hittade. Då bor fanskapet i Kalmar! Ok, distansförhållanden i all ära. Men jag är 53 och jobbar heltid. Orka åka och fara så långt. Nej. Men bara därför vågade jag slänga iväg ett meddelande till honom och säga att han verkade både snygg och trevlig men det var synd att han bodde så långt bort. Det var safe liksom.

Sen har jag märkt att man tydligen måste vara inloggad för att bli besökt. Tycker jag är lite konstigt. Inte fasen sitter jag där och häckar och väntar som en äggsjuk höna, jag gör ju annat också. Men är jag inte aktiv och loggar in ibland är det helt dött.

Sen har vi de där märkliga.. Jag skriver att jag söker nån mellan 48-58 – tycker jag verkar som ett bra intervall (men tyvärr söker de som är i samma ålder som jag eller strax under, så gott som alltid yngre kvinnor). För några dar sen skrev en 38-åring till mig och tyckte jag skulle komma till grannstaden där han bor, för nåt käckt litet möte. Han hoppades även att jag var ”kurvig”. Eee..jag svarade att jag tyckte han nog var i yngsta laget. Nej, men ålder är bara en siffra tyckte han och några andra klyschor och lite skoj kunde man väl ha. Jovisst, men jag svarade artigt nej tack och att jag är ute efter nåt mer seriöst. Ok, men ändå skickade han nåt sånt där fjantigt kort till mig idag där det står ”Jag tycker du är söt”. Lägg ner, tack. Jag blir inte smickrad, eftersom du inte ens var speciellt söt själv.

Nej, jag vet inte jag. Gud vad jag vill kramas och ha nån att älska och sova med och dela allt med men ORKA.

Jag tror jag köper en sommarstuga i stället.

Stand-up #005

27 Jan

Jag bara älskar stand-up comedy och fann till min stora glädje att det finns massor på Netflix! Idag har jag suttit och garvat halva eftermiddagen och vill gärna tipsa om några jag fastnat för. Jag kanske är sist på bollen alldeles, men det kan ju tänkas att någon inte sett dem förut.

Pablo Francisco. På Netflix finns tre hela shower. Jag såg bl a ”They put it out there” idag, som är den nyaste (finns även på Youtube). Han kör väldigt mycket med ljudeffekter, röster och imitationer. Otroligt skicklig kille. Här är ett litet smakprov på honom ur en Jay Leno-avsnitt

Sen kollade jag även på en föreställning med Russell Peters. Indisk kanadensare och lika rolig han också. Finns också massor på Youtube och här är ett litet smakprov på hans humor:

Ett gott skratt förlänger käften som man brukar säga.

Dinkelbröd

26 Jan

Har experimentbakat lite på eftermiddagen. Förut brukade jag alltid baka ett dinkelbröd med siktat dinkelmjöl, morötter och hela dinkelkorn i, som man bakar i formar. Frös in i skivor och åt det jämt. Sen jag flyttade har jag bara bakat det några gånger och alla gånger har det blivit totalt misslyckat! Degigt och smuligt och konstigt, jag vet inte vad det beror på. Nu tänkte jag att jag skulle testa ett annat recept och metod och så här gjorde jag.

Dinkelbröd 1 st

25 gr jäst
3 dl vatten
1 tsk salt
1 msk olivolja
1 msk flytande honung
Drygt en näve solrosfrökärnor eller nåt annat smask du vill ha in
250 gr fullkornsdinkelmjöl
250 gr siktat dinkelmjöl

Rör ut jästen i ljumnat vatten, blanda ner olja och honung och solrosfrökärnorna. Arbeta in fullkornsdinkeln först och tillsätt sedan dinkelsikten lite i taget + saltet. Om du har maskin, så arbeta degen ca 5 minuter. Kom ihåg att dinkelmjöl är lite mer svårflörtat än vanligt vetemjöl. Jag har ingen maskin, så jag tog upp degen på lätt oljat bord och knådade utav bara attan en bra stund. Knåda ut med handloven, vänd 45 grader, vik över, knåda o s v. Sen lägger du degen i en bunke, täcker med handduk eller plastfilm och låter jäsa ca 30 minuter eller till dubbel storlek.

Stjälp sedan upp degen på mjölat bord och tryck liksom ner den med knogarna igen (det här såg jag på Hela England bakar, vet inte om det gjorde nån skillnad..) sen knådar du den igen lika som tidigare, vik, knåda uut, vänd, vik, knåda uut o s v några gånger. Sedan formade jag en fin rund bulle och la den i en flätad korg för att jäsa en hel timme till.

Sätt ugnen på 225 grader och sätt in en plåt längst ner i ugnen så den blir het. Stjälp försiktigt upp bullen ur korgen på en bakplåtspappersklädd plåt och sen ska man egentligen skåra brödet på nåt trevligt sätt, men det glömde jag! Sätt in plåten mitt i ugnen och precis innan du stänger luckan så häller du lite kallt vatten på plåten som står på botten av ugnen. Detta ska tydligen ge fin skorpa på brödet. Funkade för mig i alla fall, det blev en jättegod skorpa! Grädda i ca en halvtimme tills brödet fått fin färg. Låt svalna på galler.
Dinkelbröd

Lördagslättja, #004

26 Jan

Sitter på ett av stans konditorier med en stor semla framför mig. Den ska snart vara slut!
Tidigare var jag och tittade på en radhuslägenhet några kvarter från där jag bor. Jag har länge varit intresserad av att bo där, men det är sällan det är några lägenheter till salu. Det jag saknar från när jag bodde i hus är det där att kunna gå ut och sätta mig och här har varje lägenhet en lite uteplats. Dock tror jag hoppar att ge mig in i nåt med den här, den kändes lite för sliten och låg lite för nära vägen.
Nu känns det återigen som om jag kanske skulle ha en sommarstuga istället. En liten, inte så långt hemifrån. Med moderna bekvämligheter. Så kunde man i princip bo där på somrarna . Jag har en på kornet som jag varit och tittat på, men priset är ett överpris. Är den kvar i vår kanske jag kan lämna ett skambud!

20130126-134048.jpg

Gångmeditation, inlägg #003

25 Jan

Jag har inte tänkt att jag ska ha yoga och meditation som något speciellt tema för bloggen under de här 100 dagarna, men jag kom på en annan grej i ämnet som jag ville dela med mig av.

Gångmeditation? Inte att förväxla med gongmeditation som är nåt helt annat och jättehäftigt som jag provade på yogalägret i somras. 🙂

Nej, så här är det: ofta när jag är ute och promenerar brukar jag passa på att lyssna på musik i iPhonen eller på någon podradiosändning. Men nu har jag börjat testa ”gångmeditation” istället. Glöm telefon och lurar – ok, du kan ju ha RunKeeper eller nåt på om du vill veta hur långt du gått, men lyssna inte på något. När du går så försöker du sen ”rensa” hjärnan genom att upprepa ett mantra hela tiden. Jag tycker det funkar bäst med ”Sat nam” som är det man ska upprepa hela tiden när man mediyogar. Jag tänker ”Sat” på inandning och ”Nam” på utandning, men det funkar bra med t ex ”I am” också. Sen får man liksom anpassa stegen så det passar en bäst. Jag brukar ta ca 4 steg på resp in-/utandning (ja, det beror ju på hur fort man går förstås). Och det ska vara långa, djupa andetag ner i magen. Gång efter annan märker du att tankarna far iväg på en massa annat, men då är det bara att börja med mantrat igen.

Jag har bara gjort det här några gånger, men jag är övertygad om att det är ett utmärkt sätt att stressa av på. Prova själv! Jag tänker då fortsätta.

Mediyoga, #002

24 Jan

För ett år sedan vid den här tiden mådde jag oerhört dåligt, både fysiskt och psykiskt. För bakgrund till det är det bara att gå lite bakåt i den hittills korta bloggen. Min sambo dog i juli 2011 efter sju månader på intensiven. Efter semestern råddade jag en hel kontorsflytt och sen flyttade jag själv från vårt gemensamma hus in till stan i en lägenhet. Hösten gick på i ett, med ganska mycket förkylningar och trötthet. Strax före jul åkte jag på en välbehövlig solsemester med min dotter och tänkte att nu-hade-jag-väl-vilat-ut. Jo tjena. I mellandagarna fick jag feber och blev sjuk och sen höll det på så med någon eller några veckors respit innan nästa sjukpass kom. Jag var helt slut. Mitt immunförsvar hade nog sagt upp sig av all psykisk stress, jag sov dåligt och behövde desperat nån att tala med kände jag.

Jag googlade och sökte efter nån lämplig terapeut eller liknande, men i min lilla stad är inte utbudet så stort, så jag hade inte hittat någon, när det damp ner ett vanligt snigelpostbrev på kontoret. Det var en kvinna som gjorde reklam för sin verksamhet som hon flyttat hem från att mest ha verkat i Stockholm. Hon erbjöd både samtalsterapi, sorgbearbetning och lite diverse behandlingar samt medicinsk yoga. Det kändes som att brevet var riktat direkt till mig, jag var dock för feg (som vanligt) för att ringa, utan skickade henne ett mail, där jag beskrev vad jag hade för problem. Hon ringde upp mig och jag fick en tid ganska omgående. Och som av en härlig slump, hade hon sin mottagning två hus från där jag bor också. Så, jag började gå i samtal hos henne och kort därefter frågade hon om jag var intresserad av att vara med på medicinsk yoga i en grupp för nybörjare som hon skulle starta. Vi skulle vara några få bara och hålla till i lägenheten där hon hade mottagningen. Jag sa ja direkt!

Medicinsk yoga kan i princip utövas av vem som helst. När vi tänker på yoga, tänker vi ofta på en massa omöjliga ställningar och svåra rörelser, men det här är så enkelt. På Mediyogas hemsida kan du läsa mer om vad det går ut på. Du kan sitta i skräddarställning på din matta (man ska helst ha en speciell ullmatta som är jättegosig och skön) eller till och med göra övningarna sittande på en stol, allt efter egen förmåga. När vi började kunde jag inte ens sitta i skräddarställning över huvud taget. Jag är av naturen väldigt ovig och det är jag fortfarande trots yogan, men det har blivit bättre. Vi hade sex gånger på våren då vi lärde oss ett speciellt pass som var bra för rygg och nacke (som kontorsslav är det väldigt utsatta delar) och sen var det meningen att man skulle träna hemma också, med hjälp av en CD med passet på, intalat av Göran Boll. Sen skulle vi ha en återträff efter semestern med uppföljning och repetition.

Nå, jag stretade på, lärde mig passet, körde hemma en del och tyckte faktiskt det var roligt. Mediyoga är väldigt meditativt och innehåller mycket djupandning, avslappning och meditation, förutom själva rörelserna. Det passar mig utmärkt. Sommaren började närma sig och jag visste inte vad jag skulle göra på semestern. Jag började leta på nätet efter nån längre kurs i mediyoga eller nåt liknande. Hittade ett yogaläger över en helg här och bokade genast. Det var helt underbart (nu tror jag tyvärr de ev lagt ner?) och jag fick ännu mer blodad tand. Där sa kursledaren att jag borde köra samma pass i 40 dagar, sedan kunde jag eventuellt byta till ett annat pass som jag var intresserad av. Sagt och gjort. Jag fortsatte när jag kom hem och gjorde det i 40 dagar, det var ju rätt enkelt så länge jag hade semester – men sen blev det betydligt svårare att hålla i det. Efter det började jag med det andra passet och gick tillbaka en gång till min första yogalärare för att gå igenom och se så jag gjorde rätt.

Efter det har jag stretat på. Jag skulle ljuga om jag sa att jag gjorde det varje dag eller att jag ens kör hela pass, men jag har inte lagt av och jag gör det så ofta jag kan.

Idag, ett år senare slår det mig att jag inte minns riktigt när jag var förkyld sist. Det var nån gång sent i höstas men det var inte så farligt. Jag kommer lättare upp ur sängen på (vardags)morgnarna och jag känner mig faktiskt ganska piggelin. Ok, jag pillar i mig Gerimax och VitaePro och har även kommit igång med min gymträning igen och tränar 2 ggr/veckan, så jag tror det är allt tillsammans, men ändå. Jag tänker INTE sluta med mediyogan. Och nu kanske det blir en fortsättningskurs här hemma också och jag har anmält mitt intresse så klart. Alltid trevligt att träffa lite folk också, det är ju det andra jag behöver jobba med.

Och skräddarställningen – hur var det med den? Jo, i början kämpade jag och kämpade, men kunde absolut inte sitta avslappnat. En stor del av energin gick åt bara till att försöka sitta upprätt. Så en kväll när jag höll på fick jag en slags aha-upplevelse. Jag hade helt enkelt gjort fel, rent tekniskt, med benen. Jag kan inte förklara hur, men helt plötsligt gick det bara! Nu sitter jag obehindrat en bra stund.

Marielund

Blogg 100 inlägg #001

23 Jan

Lite så här i elfte timmen bestämde jag mig för att joina utmaningen som cirkulerat på Twitter idag, nämligen att skriva minst ett blogginlägg om dagen de närmaste 100 dagarna!

Har funderat lite från och till hela dagen men det som fick mig att slutligen bestämma mig var att jag kom på att jag ju faktiskt kan blogga från mobilen! Vissa dagar sätter jag inte ens på datorn längre när jag kommer hem så jag vet att om det hänger på det kommer jag inte att orka fullfölja. Men WordPressappen verkar funka helt ok och då blir saker och ting genast lättare.

Jag får väl skrinlägga mitt andra projekt100, eftersom det inte har gått särskilt bra. 18 inlägg på hur lång tid som helst – nej, inte inspirerande nånstans!

Det här första inlägget blir nog rätt menlöst för de allra flesta – man bara talar om att man tänker vara med typ. Så jag ska sova på saken och försöka få fram nåt vettigare i nästa inlägg. I säng för sent som vanligt. Jag lär mig aldrig.

18. Rainbow

12 Jan

Ja..hrrm..den här har väl alla sett, men jag kommer omöjligt på något annat på ”rainbow”. Den här songifierade versionen verkar haft nästan lika många visningar som originalet!