Tag Archives: döden

När allt är över, #018

9 Feb

Jag kom, men lite, lite försent. T hade redan dött när jag kom till sjukhuset den där tisdagsmorgonen i juli. Jag hade vakat i flera dagar, medveten om att det inte var långt kvar, men just den här morgonen när narkosläkaren ringde, var jag 500 meter bort och låg och sov hos min bror M. Jag slängde på mig kläderna och skyndade till intensiven, men som sagt kom jag lite försent. Jag fick komma in på rummet efter en stund och för första gången på sju månader såg jag min sambo utan slangar och respirator. Jag minns knappt vad läkaren och sköterskorna sade, bara att hjärtat helt enkelt stannat och att det hade varit helt odramatiskt.

Jag satte mig ner hos honom, tog honom i handen som ännu var varm och strök honom på armen som jag gjort så många gånger de senaste månaderna. Jag grät lite grand, men efter det grät jag nästan inte alls.

De lämnade mig ensam i rummet och jag satt där en lång stund. Så det var så här det var, döden? Konstigt nog var det inte ett dugg skrämmande, snarare tvärtom. Han såg ganska fridfull och lite lättad ut, lite uppsvullen i ansiktet, men annars var det enda ovanliga med honom att han var totalt orörlig. Bröstet höjde och sänkte sig inte alls och händerna som tidigare plockat oroligt på lakanet, var stilla. Jag gick ut i väntrummet efter ett tag och då gjorde de i ordning honom, bäddade fint och satt en blomma på bordet bredvid. Sen gick jag in och satt en stund till. Nu började han se lite mer död ut, ansiktet hade antagit en mer vaxartad ton och han började bli kall. Det var dags att gå kände jag.

Jag var lugn som en filbunke när jag tog hand om alla hans saker i papperskassar och bar ut dem till bilen. Det var så mycket så jag fick gå två gånger – gitarren tog jag sist. Gitarren som han envisats med att få dit, men som han aldrig orkat spela på. Jag bytte några ord med sköterskorna och sjukgymnasten, de var ganska nedslagna de också, T hade varit hos dem så pass länge och varit så speciell att de var klart berörda av hans bortgång. Jag tackade för den fina vård han fått och med gitarren i handen gick jag till bilen och började åka hemåt. Hem till ett nytt liv. T var borta. Det var slut på hans plåga och min oro. Jag kände en viss lättnad men även en monumental tomhet.