Tag Archives: ensamhet

To date or not to date, part 2, #021

12 Feb

I väntan på att det ska bli vår och jag ska kunna bestämma mig för om jag ska köpa den där sommarstugan eller inte, harvar jag vidare på datingsidan. Det händer inte mycket, jag blir anropad av någon ibland och nu har jag skrivit några gånger med en kille. Han verkar se ok ut men har ett nick som nog utlovar mer än det kan hålla. Om man är på en sajt där man ska skriva till varandra så vore det ju bra om man kunde få mer än två meningar i varje mail. Bjud på er själva för fasen karlar! Om du skriver till mig först och säger att du ska berätta mer om dig själv och jag ställer några frågor och berättar lite om mig själv så kanske jag vill ha något mer tillbaka än:

”Jag har varit skild länge, har 2 barn som är 23 och 25. Jag jobbar som elektriker. Kram/Kalle”

Hur jävla inspirerande är det? Då skrev jag tillbaka: ”för att kalla dig xxxxxx så är du bra fåordig”

”Ja, men det vill jag ju visa IRL, inte hålla på och knappa på mobilen”

Bara det att använda uttrycket ”knappa på mobilen” fick mig att tänka på en teknikfientlig människa som ser på smartphones och internet med stoor skepsis.

Och jag kanske vill bilda mig en liten uppfattning om personen i skrift innan jag träffar den, skrev jag till svar.

Om fortsättning följer? Jag är ytterst tveksam.

Annonser

Prata om det, #012

3 Feb

Trots att vi skriver 2013 finns det mycket som fortfarande är skamfullt och svårt att tala om.

Alkoholism – folk pratar gärna om vad de gjort på fyllan, men ack den som går över gränsen och inte klarar alkoholen. Den talar vi inte om. Eller jo, vi kanske talar om bakom ryggen, men absolut inte med. Här tassas det på tå.

Psykisk ohälsa – fysiska sjukdomar är inget problem, men är det i skallen det sitter så är det genast lite skamligt, trots att var och varannan verkar käka nån form av lyckopiller.

Pengar – spelar ingen roll om du har för lite eller mycket, det är ett väldigt känsligt ämne. Är man fattig ska man skämmas för det och har man det gott ställt, ska man helst skämmas för det också.

Ensamhet – det är så stigmatiserande så det är inte klokt! Men nu tänkte jag prata lite om det i alla fall:

När man inte har några vänner att vara med (nu talar jag bara om IRL:et) blir man lätt lite konstig och ju längre tiden går desto konstigare och svårare blir det att över huvud taget träffa folk. Jag glömmer bort hur man ska bete sig och kan inte de sociala koderna längre. Jag har odlat nån slags bild av mig själv som den som gärna umgås med folk och att jag skulle vilja ha kompisar, men vem vet – jag kanske har fel? Jag kanske är urtypen för en eremit egentligen? Utstrålar jag nån slags ge-fan-i-mig-attityd? Jag tycker själv att jag är rätt trevlig, har en god portion humor och är snäll. Ändå är det ingen som vill hänga med mig. Och hur är man en vän? Jag har ingen som helst aning eftersom jag inte haft nån ”bästis” sen jag gick på gymnasiet. Och det är väldigt längesedan. Det skrivs så mycket om systerskap och fina vänner men jag har fan aldrig upplevt nåt systerskap, mest falskhet och nån jag trodde var en vän, som egentligen bara utnyttjade mig för sina egna syften.

Vad är det som gör att jag inte vågar närma mig människor, att fråga om nån vill komma hem på kaffe eller följa med på bio eller vad som helst? För det första har jag inte så många människor i min närhet, så urvalet är skralt. För det andra är jag så fruktansvärt rädd att bli avvisad och det tror jag hänger ihop med mobbing när jag var yngre. Jag var väl ofta den där som fick vara med på nåder eller inte alls. Därför tror jag liksom inte från början att någon vill vara med mig. Då skulle de väl fråga? Varför ska bara jag fråga? För det tredje beror det kanske också på min telefonfobi. Jag kan inte ringa till folk bara för att småprata, jag ringer knappt till mina barn ens fast jag gärna pratar med dem och jag avskyr att prata i telefon. Då är det svårt att upprätthålla kontakter också. Eller har varit i alla fall, tills internet gjorde entré.

Nästan alla jag lärt känna de senaste 15 åren, har jag lärt känna genom internet. Och det finns många fina människor där och jag har träffat många IRL. Men de är ju långt bort! Jag talar om det där vardagliga umgänget på hemmaplan. Som inte finns då.

Jag led väl inte så mycket av det här när jag var i ett förhållande, då var ju min partner min bästa vän, men nu när jag är singel är det ett skit. Jag kan ju inte ens gå ut nånstans och eventuellt träffa någon ny partner eftersom jag inte törs gå ut själv och inte har någon att gå ut med.

Alltså sitter jag hemma och tittar på TV medan jag twittrar ungefär. Då känns det som jag har sällskap i alla fall.

Och om ni visste hur mycket jag skäms när jag skriver det här. Ni kan inte ana. För näst värst efter att vara ensam är att nån skulle känna att hen skulle förbarma sig över en och bjuda med en på nåt för att det är synd om en. Därför håller man tyst. Och när kollegan på jobbet frågar om man ska hitta på nåt kul i helgen ler man lite fånigt och rycker på axlarna bara.