Tag Archives: kärlek

Överlevt, #033

24 Feb

Det får bli lite snabb fulbloggning så jag hinner före midnatt – glömde alldeles bort bloggen idag.

Dejten gick jättebra. Vi satt på fiket i nästan tre timmar, tills de höll på och skulle stänga. Pratet flöt på och han var riktigt trevlig.

Så. Vi ska träffas igen har vi sagt men inte bestämt riktigt var, när och hur. 🙂

Nervös, #032

23 Feb

Ok. Jag är nervös. Men jag måste våga, annars kommer aldrig något att hända.

I morgon eftermiddag ska jag möta en man för en kopp kaffe. Vi har inte pratat ännu, bara skrivit till varandra, först på MP sedan via SMS.

Alltså, han verkar vara precis i min smak, åtminstone mentalt. Han förstår vad jag skriver och vi talar samma språk. Vi verkar ha många gemensamma beröringspunkter.

Nej, jag är nog mer förväntansfull än nervös. Jag ser fram emot att få prata med honom. Samtidigt vill jag inte ha för stora förhoppningar heller för att inte bli besviken.

Jag går dit med ”skräckblandad förtjusning” som jag skrev till honom nyss. 🙂

To date or not to date, part 4, #031

22 Feb

Jag läste en sån bra bloggpost där Jessica skriver om kemi och om förväntningarna på att det ska säga klick genast, annars skyndar vi vidare, hävdande att kemin inte stämde!

Jag har tänkt på det där en hel del själv sedan jag började vara på den där dejtingsidan. Visst är det jättebra att det finns och det går säkert att träffa den rätte på det här sättet, men på ett vis blir det väldigt onaturligt och konstlat. När man träffar någon AFK, t ex genom jobbet eller via vänner, så finns ju liksom inga krav på att man ska känna något varmare för varandra. Man kan vara kollegor och då ska man väl helst inte känna något varmare än vänskap för varandra o s v. Men helt plötsligt förändras en människa inför ens ögon och en vacker morgon ser man hen på ett annat sätt än man gjort tidigare. Hen blir helt plötsligt attraktiv! Känslor uppstår och har man tur är de ömsesidiga till och med.

Men på nätet är själva syftet att man ska träffas för att se om man är intresserade av varandra! Och det kanske inte är så himla lätt att veta efter en kopp kaffe eller en middag. Alltså, man kanske kan känna om det är absolut no-no-ingen-chans-i-helvetet att man skulle kunna falla för personen, men om det var trevligt och roligt och hen verkade intressant så varför inte träffas flera gånger? Hur vanligt är det med kärlek vid första ögonkastet liksom?

Nu är det ju så här då liksom att jag ska träffa en på söndag och ta en fika. Och jag är jättenervös. Vi har inte pratat, men SMS.at ganska flitigt ca 2 veckor. Jag har sett 1 enda foto. Tänk om han är jätteful och läskig och fotot inte alls stämmer eller om han som verkar så trevlig i skrift, har total tunghäfta och inte säger flaska? Eller tänk om jag tycker han är helt perfekt och han blir jättebesviken på vem jag är.

JAG DÖR på det här.

I sitt blogginlägg nämner Jessica en bok – ”Hemligheten – Från ögonkast till varaktig relation”. Den har jag panikskickat efter nu.

Att rita en katt, #027

18 Feb

Ibland behövs det inte mer. Rita en liten katt med hatt. Det enkla kan vara det finaste ibland. Och jag tänker lite på de katter som tassat in i och ut ur mitt liv.

how to draw a cat

Och att katt fattas i mitt liv numer.

rabarber

Buster i rabarbern

To date or not to date, part 3, #026

17 Feb

Jag var med om något lite märkligt tidigare i veckan och det har legat över mig som en skugga ända tills igår kväll.

Jag har skrivit några brev fram och tillbaka med en kille på den där dejtingsidan och det är ju så för mig i alla fall att först håller man sig rätt anonym, sen berättar man lite mer och lite mer om sig själv, ömsesidigt, man delar inte precis ut namn och adress och telefonnummer det första man gör. Efter ett tag kanske man bestämmer att man ska träffas, då företrädesvis på ”neutral mark” o s v.

Nu skrev den här killen plötsligt ett mail som sa något i stil med att jag kanske skulle vara försiktig med vad jag delade med mig av för uppgifter eftersom det finns skumma typer därute. Tonen i det brevet var lite klappa-lilla-gumman-på-huvudet i mitt huvud när jag läste det och jag blev lite irriterad. Jag är verkligen ingen duvunge på nätet och vad jag antog på hans tidigare brev, mycket mer datorvan än vad han verkade vara. Så jag svarade något aningen spydigt och självsäkert tillbaka – att jag minsann inte var nån nybörjare och att det inte borde gå att hitta mig på det jag avslöjat för honom. Förnamn och stad typ. Ålder framgår av dejtingsidan. Jag försökte hitta mig själv på olika sätt på de kriterierna på de sidor jag själv har använt för att kolla upp folk, men lyckades inte.

Kvart i tio på kvällen (bara tidpunkten!) ringer det på min hemtelefon. ”Hej, det är XXXX från XXXX, känner du nån sån?” Och min reaktion var gapskratt. Inte att bli förbannad som jag borde blivit, utan jag blev lite chockad och reagerade med skratt istället och vi började prata. Jo, han hade tyckt att jag lät så kaxig när jag svarade honom, så han var bara tvungen att bevisa för mig att det gick att hitta mig på de uppgifter jag lämnat ut. Han ville med andra ord sätta mig på plats! Kändes det som i alla fall. Bra sätt att inleda en eventuell relation på va? I think not.

Men ok, vi pratade på över en timme och jag fick honom till slut att tala om hur han hade gjort och just den sidan har jag ju varit inne på men visste inte att det gick att detaljsöka så mycket där. Visst, har man ett vanligt förnamn och bor i en storstad, så är det nog svårt, men på mindre orter.. jag hade även nämnt hur jag bodde och att det var rätt nära centrum. Det gick rätt lätt för honom att hitta mig. Och visst, han var rätt trevlig och så, jag letade på hans uppgifter på samma sätt medan vi pratade, vi la på i bästa samförstånd och bestämde till och med att ev träffas nånstans nästa helg.

Nästa morgon vaknade jag dock med en stor olustkänsla i magen. Det kändes inte ok, det han gjort! Vad som möjligen hade varit ok, hade varit om han i nästa brev till mig, skrivit upp mina uppgifter för att visa att han kunde hitta dem och frågat om han fick lov att ringa mig. I min värld existerar nån slags kutym, där man svarar på samma sätt som man blir kontaktad – eller hur jag ska säga. Jag kan ta ett annat exempel. För många år sedan när jag bloggade på en annan blogg, där en del av ”byn” där jag bodde ingick i namnet (vilket gjorde det lätt att googla på), fick jag ett SMS med en kommentar på ett blogginlägg jag gjort! Det visade sig att det var en grannkille som jag inte kände över huvud taget några hus bort, som hittat bloggen, läst, letat på mitt mobilnummer och skickat SMS:et. Det kändes som han överskridit en gräns av nåt slag. Och samma känsla fick jag nu också.

Jag vet inte om det är jag som är gammalmodig eller överkänslig eller om jag tänker rätt, men detta gnagde i mig i alla fall. Ville jag verkligen träffa honom? Jag började gå igenom samtalet i minnet och kom fram till att vi troligen inte har så mycket gemensamt i alla fall. Han tyckte ju jag lät jättetrevlig och blev nyfiken på att träffa honom, men vad ville JAG egentligen? Så fort någon visar mig den minsta uppmärksamhet så blir jag liksom knäpp och tror att jag måste jamsa med. Men nej, jag är inte intresserad av husvagnssemestrar, åka motorcykel eller dans. Och jag fick inte de rätta vibbarna alls. Så igår eftermiddag skrev jag ett brev till honom och berättade vad jag kände – att jag inte tyckte det var ok det han gjort, även om han verkade trevlig och ofarlig, att han överskridit en gräns för vad som är ok, och att det inte kändes bra att han började en eventuell bekantskap med att försöka platta till mig. Jag skrev inte direkt ut att jag inte ville ha med honom att göra mer, men skrev att han fick väl tycka att jag var fjantig om han ville men att jag bara ville säga det.

Och svaret som kom på kvällen bekräftade bara det jag känt. Det var inte en man för mig. Men han önskade mig lycka till i alla fall.

Och det kändes så in i helskotta bra! Jag stod upp för mig själv och sa ifrån. La mig inte platt på marken och lät mig bli överkörd. Sen må jag väl vara fjantig och överkänslig. Men det är jag.

Och så kanske det blir tid nästa helg att träffa den där mannen jag skrivit lite med som verkligen verkar trevlig. 🙂

To date or not to date, part 2, #021

12 Feb

I väntan på att det ska bli vår och jag ska kunna bestämma mig för om jag ska köpa den där sommarstugan eller inte, harvar jag vidare på datingsidan. Det händer inte mycket, jag blir anropad av någon ibland och nu har jag skrivit några gånger med en kille. Han verkar se ok ut men har ett nick som nog utlovar mer än det kan hålla. Om man är på en sajt där man ska skriva till varandra så vore det ju bra om man kunde få mer än två meningar i varje mail. Bjud på er själva för fasen karlar! Om du skriver till mig först och säger att du ska berätta mer om dig själv och jag ställer några frågor och berättar lite om mig själv så kanske jag vill ha något mer tillbaka än:

”Jag har varit skild länge, har 2 barn som är 23 och 25. Jag jobbar som elektriker. Kram/Kalle”

Hur jävla inspirerande är det? Då skrev jag tillbaka: ”för att kalla dig xxxxxx så är du bra fåordig”

”Ja, men det vill jag ju visa IRL, inte hålla på och knappa på mobilen”

Bara det att använda uttrycket ”knappa på mobilen” fick mig att tänka på en teknikfientlig människa som ser på smartphones och internet med stoor skepsis.

Och jag kanske vill bilda mig en liten uppfattning om personen i skrift innan jag träffar den, skrev jag till svar.

Om fortsättning följer? Jag är ytterst tveksam.

När allt är över, #018

9 Feb

Jag kom, men lite, lite försent. T hade redan dött när jag kom till sjukhuset den där tisdagsmorgonen i juli. Jag hade vakat i flera dagar, medveten om att det inte var långt kvar, men just den här morgonen när narkosläkaren ringde, var jag 500 meter bort och låg och sov hos min bror M. Jag slängde på mig kläderna och skyndade till intensiven, men som sagt kom jag lite försent. Jag fick komma in på rummet efter en stund och för första gången på sju månader såg jag min sambo utan slangar och respirator. Jag minns knappt vad läkaren och sköterskorna sade, bara att hjärtat helt enkelt stannat och att det hade varit helt odramatiskt.

Jag satte mig ner hos honom, tog honom i handen som ännu var varm och strök honom på armen som jag gjort så många gånger de senaste månaderna. Jag grät lite grand, men efter det grät jag nästan inte alls.

De lämnade mig ensam i rummet och jag satt där en lång stund. Så det var så här det var, döden? Konstigt nog var det inte ett dugg skrämmande, snarare tvärtom. Han såg ganska fridfull och lite lättad ut, lite uppsvullen i ansiktet, men annars var det enda ovanliga med honom att han var totalt orörlig. Bröstet höjde och sänkte sig inte alls och händerna som tidigare plockat oroligt på lakanet, var stilla. Jag gick ut i väntrummet efter ett tag och då gjorde de i ordning honom, bäddade fint och satt en blomma på bordet bredvid. Sen gick jag in och satt en stund till. Nu började han se lite mer död ut, ansiktet hade antagit en mer vaxartad ton och han började bli kall. Det var dags att gå kände jag.

Jag var lugn som en filbunke när jag tog hand om alla hans saker i papperskassar och bar ut dem till bilen. Det var så mycket så jag fick gå två gånger – gitarren tog jag sist. Gitarren som han envisats med att få dit, men som han aldrig orkat spela på. Jag bytte några ord med sköterskorna och sjukgymnasten, de var ganska nedslagna de också, T hade varit hos dem så pass länge och varit så speciell att de var klart berörda av hans bortgång. Jag tackade för den fina vård han fått och med gitarren i handen gick jag till bilen och började åka hemåt. Hem till ett nytt liv. T var borta. Det var slut på hans plåga och min oro. Jag kände en viss lättnad men även en monumental tomhet.

Vacklande och velande, #017

8 Feb

Jag vill men ändå inte. Jag vill ha mer än jag kan få och därför velar jag. Vacklar.

Ska jag nöja mig med smulorna och det lilla jag kan få?

Eller sätta ner foten och säga Stopp, nej jag vill inte mer? – Kom igen den dag du är fri.

Alla vill vi bli sedda och bekräftade och jag är inte mer än människa. Men jag skulle gärna vilja ha någon som vill ha hela mig och inte bara små bitar när det passar.

Kärleksbrist är svårt. Alla vill vi bli älskade.

Om så bara för en stund och på låtsas.

Att släppa taget, #009

31 Jan

Jag har nog släppt taget om det som var vi. Ibland skrämmer det mig hur lite jag känner och saknar. Var det inte värt mer? Jo, det var värt allt en gång. Det finns nog ingen som gjort mig så lycklig som du. Ingen som har gjort mig så illa heller. Just för att vi var så lyckliga, älskade varandra så självklart. Jag trodde inte att någonting kunde slå hål på det, nånsin. Men det kunde du.

Och även fast jag valde att stanna så fanns sveket där i bakgrunden hela tiden efter det.

Och pratet som fastnade i min hals. Som jag lovat mig själv att det aldrig, aldrig skulle göra igen.

Och rädslan för sidan av dig jag inte ville se. Den oresonliga, ilskna mannen, som vände mig ryggen.

Där emellan – helt ok. Men som förr blev det aldrig.

Det som har grämt mig är att jag aldrig fick nån chans att tala ut med dig. Jag hade tänkt att till julen när vi var lediga skulle jag ta mod till mig att ta upp det som tryckte mig. Varför ville du så sällan älska? Älskade du mig inte längre? Hade du ljugit för mig om viktig sak som jag kommit på av en slump? Men jag fick aldrig chansen. Helt plötsligt var det bara försent. Under de sju månader du var sjuk, kunde vi aldrig ha ett ordentligt snack, eftersom du inte kunde tala.

Vi hade mycket som var fint ihop, men samtidigt tror jag att du kanske inte var så bra för mig egentligen så mina känslor är så kluvna. Samtidigt som jag saknar dig så är jag kanske mer mig själv utan dig och det har gett mig dåligt samvete, men gör det inte längre.

Jag skrev ett brev till dig om allt det som gör mig ledsen och rädd och förbannad. Jag sparade det. Jag försonar mig med att jag aldrig kommer att få svar.

Jag släpper taget.

To date or not to date, #006

28 Jan

Jag är med på en dejtingsajt. Dejtingsajter är konstiga. Det känns fruktansvärt onaturligt att sitta och söka bland profiler och foton för att försöka hitta nån som både har ett utseende i min smak och som kan uttrycka sig någorlunda vettigt. När jag sen hittar nån sån (verkar inte finnas många) så törs jag oftast inte skriva till denne p g a osäkerhet utan gör ett besök på hans sida, hoppas att han besöker mig tillbaka och att HAN vågar skriva nåt. Sjukt, jag vet. Och så skriver man lite med nån och det känns så krystat så det finns inte, eftersom de flesta män (som det verkar här i alla fall) är hopplösa på skriftspråk.

Igår läste jag en presentation som osade trevlighet med vidhäftat foto på karl som var helt i mitt tycke. Missförstå mig inte, jag har inga orealistiska förväntningar på vad en ful jävel som jag skulle kunna få, men alla har vi preferenser och JA, utseende spelar en viss roll. Men alla har olika smak. Karl-Gösta 58, med stor slokmustasch, raggarfrisyr och jätteölmage, går säkert hem hos många damer, men jag föredrar en slankare, mer slätrakad typ. Så är det bara. Ok, tillbaka till mannen jag hittade. Då bor fanskapet i Kalmar! Ok, distansförhållanden i all ära. Men jag är 53 och jobbar heltid. Orka åka och fara så långt. Nej. Men bara därför vågade jag slänga iväg ett meddelande till honom och säga att han verkade både snygg och trevlig men det var synd att han bodde så långt bort. Det var safe liksom.

Sen har jag märkt att man tydligen måste vara inloggad för att bli besökt. Tycker jag är lite konstigt. Inte fasen sitter jag där och häckar och väntar som en äggsjuk höna, jag gör ju annat också. Men är jag inte aktiv och loggar in ibland är det helt dött.

Sen har vi de där märkliga.. Jag skriver att jag söker nån mellan 48-58 – tycker jag verkar som ett bra intervall (men tyvärr söker de som är i samma ålder som jag eller strax under, så gott som alltid yngre kvinnor). För några dar sen skrev en 38-åring till mig och tyckte jag skulle komma till grannstaden där han bor, för nåt käckt litet möte. Han hoppades även att jag var ”kurvig”. Eee..jag svarade att jag tyckte han nog var i yngsta laget. Nej, men ålder är bara en siffra tyckte han och några andra klyschor och lite skoj kunde man väl ha. Jovisst, men jag svarade artigt nej tack och att jag är ute efter nåt mer seriöst. Ok, men ändå skickade han nåt sånt där fjantigt kort till mig idag där det står ”Jag tycker du är söt”. Lägg ner, tack. Jag blir inte smickrad, eftersom du inte ens var speciellt söt själv.

Nej, jag vet inte jag. Gud vad jag vill kramas och ha nån att älska och sova med och dela allt med men ORKA.

Jag tror jag köper en sommarstuga i stället.

13. Misfortune

4 Dec

Min hädangångne sambo skapade på 70-talet (på den tiden var vi kompisar, inte lovers) ett uttryck en midsommar, som sedan följt med genom livet. I sin fyllgalenskap började han kalla allt som var positivt för ”attans klämmigt” och saker som gick fel benämndes ”himla otur”. Kanske inte låter så jäkla kul men vi skrattade oss i alla fall oss fördärvade åt det då. Killarna som försökte slå upp sitt tält uppe i hopptornet i sjön vid campingplatsen och inte hittade nånstans att slå ner tältpinnarna möttes med ett beklagande ”himla otur” medan vi vred oss i skratt o s v.

”Himla otur” betecknar väl det min sambo råkade ut för också. För exakt ett år sedan kom ambulansen och hämtade honom mitt i natten när han helt plötsligt vaknat med svåra magplågor. Nästa dag konstaterades inflammation i bukspottkörteln. Himla otur eftersom det främst är en sjukdom som drabbar de som supit hårt ett tag och han inte rört en droppe alkohol på tio år. Nå, det brukar ta 14 dagar så är man på benen igen. Dagen efter fick han dock lov att få respiratorhjälp genom rör i halsen eftersom svullnaden i buken tryckte på lungorna och gjorde det svårt att andas. Himla otur. Nå, bara svullnaden gick ner skulle det nog gå att koppla bort respiratorn. Man försökte efter några dar. Himla otur, det gick inte så bra, så nu var man tvungen att göra hål i halsen och koppla in respiratorn ordentligt eftersom man inte kan ha slang ner i halsen så länge. 14 dagar gick. Ingen bättring och ingen kunde säga hur lång tid det skulle ta. Himla otur.

Så fort viss bättring syntes åkte han sedan på nån infektion så att febern steg och han blev sämre. Himla otur, för det är sånt man råkar ut för när man ligger på sjukhus och i respirator. Men han var vid gott mod. Vaken och med hela tiden och körde med sköterskorna så gott han kunde. Efter nån månad hittade man plötsligt fri gas i buken och fick lov att akutoperera. Himla otur, men operationen gick bra och han blev genast bättre igen. Infektionsproverna sjönk och han blev piggare igen. Precis när man trodde att ”nu vänder det” fick han blödningar i buken och man skickade honom från Falun till Uppsala eftersom de har bättre utrustning. Himla otur och där var det riktigt nära ett tag, men han klarade den krisen också och efter en månad fick han komma tillbaka till Falun igen. I efterhand kan jag nästan tycka att det var himla otur att han inte fick somna in då, eftersom resten av tiden mest var ett långt utdraget lidande till ingen nytta. Men icke.

Himla otur var det ju också att man fått lov att lämna buken öppen så han låg som ett stort paket med ett jätteförband på magen med 4 dränageslangar som ständigt läckte otäcka vätskor ut i påsar. Sen följde ytterligare fyra månader av himla otur blandat med hopp om bättring. Infektioner som kom och gick, sövning och omläggning av magen varannan, var tredje dag. Himla otur var det ju att tarmarna växte fast på bukväggen, att buken var ett enda ärrigt katastrofområde och att en fistel utvecklades som man inte fick bukt med. (Jag har sedan fått reda på att det var ett mission impossible, det läkarna hoppades på. Det fanns ingen fri passage i tarmen som de trodde. Hans utsikter för att bli frisk var så gott som obefintliga. Han hade kunnat överleva kanske, men osäkert till vilken slags liv.)

Himla otur att han till slut fick så svåra smärtor att inget smärtstillande hjälpte, det gjorde honom mest konstig. Himla otur att han till slut inte orkade kämpa längre utan nog ville dö.

Himla otur att vi under sju månader aldrig kunde prata med varandra ordentligt p g a respirator och ibland förvirring. Himla otur att så mycket förblev outrett. Frågor jag aldrig får svar på.

Bara otur. Ren skär jävla otur. Ingen hade kunnat göra något bättre än vad den gjorde, han fick en ypperlig vård. Ibland är allt bara en himla otur helt enkelt.

11. Memory

23 Nov

Vi sitter i bilen på väg in till jobbet. En helt vanlig dag. Det är första vintern och jag är dödligt kär.

Jag som alltid är livrädd i halka annars är totalt lugn.

Jag tänker att jag inte är rädd för att om vi skulle dö nu så skulle det inte göra nåt för livet kan inte bli mer perfekt än så här och jag kan inte bli lyckligare än vad jag redan är.

Tidigt år 2003.

6. Break away

25 Apr

Jag försöker igen med bloggutmaningen 100. Livet kom emellan. Min sambo höll på att dö. Ja, så var det faktiskt och sen dess har jag inte mäktat med att ta itu med utmaningen igen. Nu är det vår och ja, visst är han sjuk ännu, men jag måste försöka leva ändå.

Break away

Jag går ensam i det hus som är mitt men ändå inte.
Ibland önskar jag att jag bara kunde åka ifrån allt det här.
Saker jag inte vill ha, en plats jag inte vill bo på.
Skapa mig något eget, få det som jag vill ha det.

När vintern kom skulle jag försökt hitta modet att tala med dig.
Hitta samtalet igen om vad som är viktigt. Frågat vad som var fel.

Allt slogs i spillror en mörk natt och sen dess existerar jag bara i ett väntrum.
Väntar på tecken, väntar på besked, väntar på förbättring.

Som att vara ofrivilligt singel, fast värre, för jag är inte fri.
Man överger inte. Man bryter sig inte loss. Man stannar kvar.
Det finns inget alternativ.
Törs inte tänka på framtiden, hur det ska bli sen.
Bättre? Sämre? Ickeliv? Riktigt liv?

Sitter kvar i väntrummet. Låtsaslever så länge.

4. Dark

4 Feb

Jag står ute i mörkret och tittar upp mot ljuset i vårt sovrum. Där väntar jag när du kommer hem. Där finns värme. Där finns kärlek, så mycket du vill ha.

2. Love

31 Jan

Ämne nr 2 är alltså kärlek. Jag har ju läst en del andra liknande bloggutmaningar, där ämnet varit med och oftast skrivs det då om kärleken till ens barn. Jamen, det är ju så jäkla självklart, det tror jag är den mest villkorslösa kärleken som finns! Man älskar dem – oavsett.

Dock tror jag aldrig jag upplevt totalt villkorslös kärlek i mina förhållanden. Den kärleken bygger mer på ett givande och tagande på nåt vis. Där har jag svårt att ge om jag inte får något tillbaka. Eller, det går ett tag, men om man till slut är den enda som ger och ger och ger, tröttnar man.

Felet med mig är nog att jag är för ihärdig. Jag ger inte upp. Jag ger och ger. Jag finns kvar, fast jag borde gått för länge sedan. Jag tror hela tiden att det nog kommer att bli bättre – snart. Om bara jag ger lite mer, är snäll och kärleksfull så kommer jag en dag att vakna upp och befinna mig i samma rosenröda skimmer som under nyförälskelsens dagar.

Ta bara mitt äktenskap som jag behövde 24 år på mig att avsluta. Där hade kanske nio år hade varit en lagom gräns. Då hade det redan varit dåligt några år och så blev det en jättekris och om jag hade förstått då att det aldrig skulle bli varaktigt bättre, kanske vi hade kunnat undvika den andra jättekrisen några år innan skilsmässan 2002 var ett faktum. Initierad av mig då naturligtvis eftersom maken inte tyckte det var några problem.

Man vet ju vad man har, men inte vad man får, är en idiotisk devis som man absolut inte ska leva efter, men GÖRA SLUT är något jag knappt vet hur det går till. Dålig självkänsla och velighet är ingen bra kombination.

Annars är jag ju en sucker for love. Jag tror verkligen att kärlek är meningen med livet! Jag är en väldigt fysisk person . Jag vill röra vid, kyssa, krama, pilla på, älska med den jag är tillsammans med. Tyvärr har jag då inte träffat någon som är riktigt på samma nivå där. En [idiot] jag strulade lite med efter skilsmässan, klagade på att jag var väldigt ”pussig och kramig” av mig och det var inte han. Neej…tack och adjö blev det där.

Jag har aldrig känt mig så älskad och älskat tillbaka så hett som i mitt nuvarande förhållande. Det finns ingen som gjort mig så illa heller som han. Jag har sedan det hände, tvekat många gånger om jag ska stanna eller gå, men hittills har jag stannat. Och de saker som inte är bra, som jag tänkt tala med honom om den här vintern, får gömmas undan i väntan på att han ska bli frisk. Jag lägger det åt sidan.

Jag vet inte om jag lider av ett onormalt bekräftelsebehov. Jag vet inte vad som är normalt. Jag vet bara att utan fysisk kärlek vissnar jag ihop till ett ingenting. Just nu är jag ingenting och det känns inte bra.